Bensinen förblir dyr – och till slut förbjuden
Den stora frågan är hur vi ska klara klimatomställningen utan uppror och misär
Av tio kronor lägre bensinpris blev det 14 öre. Det tog en enda dag för inflationen att äta upp den skattesänkningen. Och högkostnadsskyddet för vinterns elektricitet är inte på plats.
Det politiska priset betalas direkt: det nyckfulla ”folket” överger regeringen. De var redo att offra rättssäkerheten, den fria kulturen, kurdiska dissidenter och de sista resterna av en humanistisk invandringspolitik för friheten att hälla bensin på klimatbrasan, men vredgas nu över tomma löften om fulla plånböcker.
Det är bara en försmak av de närmaste decenniernas strider. Om Sverige och världen ska ha skuggan av en chans att klara klimatomställningen måste den energi som driver den ständiga tillväxten vara dyr.
Det kommer den också att vara, om man får tro den tyska ekonomijournalisten Ulrike Herrmann. Jag känner henne lite grann och strax före jul satte hon sin nya bok i min hand. Das Ende des Kapitalismus har toppat fackboksförsäljningen Tyskland under hösten och sålts till flera länder, bland annat Sverige.
Hon är ingen flummig grönavågare, utan sörjer genuint att det välstånd kapitalismen skapat inte kan fortsätta. Med mindre än ett gudomligt tekniskt ingripande finns, menar Herrmann, varken tillräckliga produktionsresurser, transportmöjligheter eller lagringsmöjligheter inom räckhåll.
Solkraft från i Afrika? Kanske det, men transporten till Europa är värre.
Kärnkraft? Svindyrt och tar tid. I dag finns 441 kärnkraftverk i hela världen. Det skulle behövas 15 000 för att ersätta fossilenergin.
Vindkraft, javisst, men i hemlandet Tyskland skulle de krävas 30-40 000 nya vindkraftverk.
Infångande av kol? Lagringsrummen fylls på några år.
”Omställningen kommer att bli dyr, inte billig”, konstaterar hon.
Glöm drömmen om ”grön tillväxt”, och börja tala om ”grönt krympande”
Vad värre är: de globala utsläppen av växthusgaser har minskat vid tre och endast tre tillfällen.
När Sovjetunionen brakade samman – vilket resulterade i en av världens värsta humanitära katastrofer i fredstid, med negativ tillväxt och tiotals miljoner döda i förtid.
Vid finanskrisen, då miljoner blev av bostäder och arbete.
Och inledningsvis under pandemin, då hela länder stängdes, de globala leveranskedjorna bröts, flygen stod på marken och den ekonomiska krisen grep om sig.
Här finns nyckeln till klimatomställningen: ekonomin krympte istället för att växa. Glöm drömmen om ”grön tillväxt”, och börja tala om ”grönt krympande”. Själv tror Herrman att den tyska konsumtionen och produktionen ungefärligen måste halveras. Då är man tillbaka på en levnadsstandard som 1978. Detsamma gäller Sverige.
I ett sådant läge gäller det att prioritera. Flyg och bilar, men också betong och därmed nya bostäder, måste bort, tänker hon sig. Bara det skulle innebära en enorm arbetslöshet.
Det är den stora utmaningen: hur gå från ett tillväxtsamhälle till ett kretsloppssamhälle utan uppror och misär?
Genom stenhård statlig styrning. Den brittiska krigsekonomin 1939-45 är en förebild. Näringslivet förblev i privata händer, men staten dirigerade vad som skulle produceras. Vi fick en skymt av något liknande under pandemin. Och naturligtvis ransonering, lika för rik som fattig.
Det är ingen rolig framtid. Men den är ingen katastrof. De flesta i den rika världen levde gott även på 70-talet.
Ingen politiker vågar säga det, men det är lika bra vi vänjer oss. Bensinen kommer inte att bli billig igen. Den kommer att bli dyr, ransonerad och snart förbjuden.
