Han blev nerslagen för att han vågade skriva
Högerextremisterna har börjat göra våldet till ”content”
I onsdags kväll blev Aftonbladet Kulturs medarbetare Mathias Wåg misshandlad av nazister på ett politiskt möte i Gubbängen. Det hela skedde i samband med ett arrangemang av Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet, och Mathias skulle föreläsa om just högerextremism tillsammans med Klara Ljungberg från tidskriften Expo.
Strax innan det hela skulle starta tog sig en grupp maskerade högerextremister in i lokalen, de använde fysiskt våld mot deltagare, de vandaliserade och kastade rökgranater. Tre personer fick föras till sjukhus med ambulans.
Det som är viktigt att förstå är att Mathias Wåg inte misshandlades av en slump, utan var måltavla för våldet. Hans ansikte och namn hade funnits på affischerna. De maskerade männen sökte efter honom i lokalen, gick på honom i grupp. Han fick ta emot många slag mot huvudet, och slogs till marken. Hela tiden filmades det som skedde. Han hade ren tur som inte skadades allvarligt.
Bakgrunden är att Mathias – liksom Stiftelsen Expo – under lång tid har bevakat och granskat den högerextrema miljön. I höstas skrev han på denna sida om att svenska nazister nu organiserar sig i så kallade fight clubs. Han har också, liksom flera andra journalister, utsatts för förföljelse av högerradikala aktivisten Christian Peterson, som har en bakgrund i NMR och själv kallar sig ”Förtalsombudsmannen”. Eftersom Mathias Wåg enträget granskar de högerextrema och själv är uttalat vänster och antifascist, så blir han en måltavla.
Som Mathias Wåg själv har beskrivit så formerar extremhögern nu om sig och tar till nya metoder. De anpassar sig till uppmärksamhetsekonomin, och försöker bygga engagemang och nå nya följare genom att göra konfrontation och våld till content. Stiftelsen Expo beskriver det som ”medieaktivism” med syftet att producera innehåll som sedan förhoppningsvis blir viralt på de plattformar dessa rörelser har byggt upp.
Det politiska målet för den svenska extremhögern är enligt Expo att påverka Sverigedemokraterna i mer radikal riktning, och därigenom regeringen.
Det var därför intressant att se hur sverigedemokraten Richard Jomshof, ordförande i riksdagens justitieutskott, på plattformen X omedelbart försökte relativisera det högerextrema våldet genom att jämställa det med att svenska ministrar blivit utbuade av demonstranter från klimat- och Palestinarörelsen.
Som så många gånger förr påminns man om att Sverigedemokraterna själva är en produkt av samma våldsamma miljö som de maskerade männen i Gubbängen, och att de idémässiga kopplingarna högerut är många.
Det blir nu avgörande att se vilka politiker, debattörer och intellektuella som lyckas upprätthålla denna rågång, och vilka som inte klarar testet. För det är här, precis här, som en av de få kvarvarande röda linjerna går mellan att hålla fast vid demokratiska grundprinciper och undfallenhet gentemot – eller medlöperi med – extremhögern. Kommer våld mot journalister och politiska sammankomster att ursäktas och bortförklaras, eller finns det gränser? I det sammanhanget var det glädjande att läsa Patrik Kronqvist i liberala Expressen, där han kraftfullt argumenterade för att det finns en absolut artskillnad mellan att höja sin röst i fredlig protest och misshandla mötesdeltagare på ett politiskt möte.
Mathias Wåg har varit med länge, och kommer inte att tystna. Men många människor har redan skrämts bort från offentligheten, och det finns en överhängande risk att fler nu försvinner. Från politiska möten, från att uttrycka sin åsikt, från att orka och våga vara aktiva.
Jag är också orolig för att journalister ska börja dra sig för att granska dessa våldsamma miljöer – något som nu behövs mer än någonsin.
Själv tänker jag åka till Gubbängstorget i morgon klockan 12, för att delta i manifestationen mot våldet och den växande fascismen. Hoppas vi ses där!
