Vi behöver psalmer om vin, pizza och äpplen
Den kristna musiken behöver mer svärta och verklighet
När den wallinska psalmboken från 1819 jubilerade för några år sen gjorde kasualpsalmerna störst intryck på mig. Här finns dikter riktade rakt in i verkligheten: lämpliga psalmer för en fattig yngling, vid ett barns död eller en storm till havs. Psalm i långvarig torka och till tacksägelse efter regn.
För alla livets stunder skulle det finnas en psalm. ”Allom allt”, var JO Wallins rörande motto. Hans hopplöst stora ambition misslyckades förstås, inte minst med att låta psalmen uttrycka allt det glada och ungdomliga i tron som väckelsen sedan gjorde till sin sak under 1800-talet. Men föresatsen var tydlig. Psalmen var till bruk.
I Bibelns psalmbok Psaltaren är färgerna ännu klara efter mer än tvåtusen år.
”Du låter gräs växa för boskapen
och örter till människans tjänst.
Så frambringas föda ur jorden
och vin, som gör människan glad,
olja, som ger hennes ansikte glans,
och bröd, som ger henne styrka.”
Starka, nära bilder av livsmedel som vi kan se framför oss på bordet och känna smaken av i munnen.
Grödor till fest och flärd.
Skriver man psalm så i dag?
Jag undrar, eftersom deadline för att lämna in nya psalmer till Svenska kyrkan rinner ut vid årsskiftet samtidigt som livsmedelspriserna skjuter i höjden i en helt bisarr takt. Jag tippar att rätt många människor just nu oavsett om de kallar sig troende eller ej inom sig ber en bön om pengar till vin, olja och bröd. Eller kaffe, pizza och äpplen.
Själv har jag inte tillgång till materialet som vällt in på kyrkokansliet under hösten – över fyratusen förslag har skickats in hittills – men om det liknar de senaste decenniernas nyskrivna sånger i kyrkan lär det vara en del poetiska beskrivningar av ett abstrakt väsen som bryr sig om oss från någonstans långt borta, fast ändå i du-tilltal. En kompis-Gud, som gillar mig som jag är. Fast kanske inte så mycket råder över tillväxten för druvan och kornet?
Jag frågar kyrkomusikhistorikern Mattias Lundberg om psalmer i nöd. Han berättar att i 1695 års psalmbok fanns det kasuala i enstaka verser och det var detta som Wallin ville renodla som princip. Delvis blev psalmerna framgångsrika, psalm lärdes ju också ut i skolan på den tiden, men den mest aktuella poesin kan också vara snabbt föråldrad, säger Mattias.
Det går trender i psalm. I början av 1980-talet när den senaste svenskkyrkliga psalmboken kom till försökte man hålla kvar folk i kyrkan genom att tala mindre om döden och synden. Då infördes kategorin ”Sökande och tvivel” i psalmboken.
I dag präglas mycket ny kristen sång av lovsången till Gud, långt från svärtan, säger han.
– Det går egentligen tvärtemot det evangeliska budskapet, som är kravfyllt: kom som du är och bli som oss. Skökor och tulltjänstemän är välkomna till Jesus, men de måste vända om från synden.
Bön i nöd är också böner om rättvisa mot fiender: ”Gud, krossa tänderna i deras mun”. Psaltaren igen! Tala om svärta.
När Martin Luther skrev nya psalmer var det psaltarpsalmer han byggde ut. Bruket att skapa troper i mässan är medeltida. O Guds rena lamm oskyldig / på korset för oss slaktad / och så vidare. Så uppstod den kyrkosång som på andra språk kallas hymn.
Gissningsvis har bara en minoritet av de nya psalmförslagen någon förankring i bibeltexten. Psalmerna – som en gång var detsamma som Psaltaren – har blivit andliga visor, frikopplade från mässa och bibel.
Dessutom är nästan all musik i västvärlden i dag borgerlig kultur, det vill säga att den utövas professionellt och förmedlas genom inspelningar och böcker. I en tid av extremt hög läskunnighet uppfattas ord som samma sak som text. Men så är det inte i en folklig tradition – om mormors mormors mor inte kunde läsa så kan vi ändå räkna med att hon hade huvudet fullproppat av psalmer, visor och ramsor.
Det lilla rest vi har kvar av traderad kunskap saboteras med okänsliga redigeringar som binder gudstjänstbesökaren till ett häfte med texter. Nyöversättningen av Fader vår/Vår Fader och den nya kyrkohandboken bryter sönder församlingens gemensamma mässande. En formalistisk syn på språket, fnyser Mattias.
– Det är kanske den sista generationen nu som har utantillkunskaper. Det största misstaget då är ju att byta ut ord i kyrkan! Det går inte en söndag utan att man ser någon i bänken som tvekar kring en text som de förut har kunnat utantill.
Psalmens profana kusin är folksången. Det aktuella numret av tidskriften Lira har en lång essä av Annika Hammer om nyskrivna texter i svensk folkmusik. I artikeln intervjuas Alice Andersson i duon Två otrevliga flickor, som skriver in saker som radions P2 och simborgarmärket i sina sångtexter. Alice Andersson vill skriva ”om sånt folk har en relation till” och försöker inte skriva tidlöst för att passa in i en äldre tradition. Hon eftersträvar snarare det specifika. ”Jag vill att folk ska få tydliga bilder i huvudet.”
Men, säger Alice Andersson till Lira, många äldre texter är ju otroligt vardagsnära.
– Jag satt just och sökte på ”messmör” i Webbfiol [ett digitaliserat inspelningsarkiv], och har hittat elva låtar så långt. Om messmör! Det kan väl inte bli mer specifikt. ”Jag är så glad att messmör är gott”, ”jag spillde messmör på min kjol”, ”kom ska du få messmör …”. Och det finns ännu fler låtar om man söker på ”korv”.
Till mig säger Mattias Lundberg som också sitter i kyrkomötet för Posk, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, att det nog inte blir någon ny röd bok. Det ska utredas först och att upphandla upphovsrätterna igen för alla gamla psalmer skulle kosta för mycket. Troligen ges en mindre bok ut som ett komplement, som på 90- och 00-talen.
Men först, tänker jag, är inte frågan vart de nya psalmerna ska hän – folkskolans psalmgnuggande lär inte återkomma så i praktiken rör det rätt få – utan vad de psalmer som skrivs och väljs säger om oss, om vår tid, om kyrkans fokus.
Vilken värld som än möter är livsvillkoren ganska lika. När livet ställs på sin spets är människan i nöd. Att åtminstone drömma om en god skörd, rättvisa och hälsa är överlevnad. Kanske då psalmer om vin, korv och krossade tänder trots allt är mer tidlösa än funderingar över en eterisk gudom.
