Att skriva och leva som bög från landsbygden
Danska författare är arga och Glenn Bech är en av dem
Det är inte konstigt att den danska litteraturen varit tongivande i Sverige det senaste årtiondet. Jag menar att det handlar om ilskans litterära sprängkraft som konceptualiserats genom Yahya Hassans versaler, men även satt spår genom verk som ”Hon är arg” (2016) av Maja Lee Langvad, och Lone Aburas agiterande bok ”Det är ett jag som talar: (Räkenskapens timme)” (2017) som finns på svenska tack vare översättaren Johanne Lykke Naderehvandi samt Kristofer Folkhammar.
Men det är inte heller konstigt att de danska författarna är förbannade. Det är trots allt landet vår regering försöker efterlikna med sin repressiva politik. Senast i raden är Glenn Bech, som slog igenom i Danmark med debutromanen ”Farskibet” (2021). Hans nyutkomna manifestbok ”Jag erkänner inte längre er auktoritet”, i översättning av Michael Larsson, är full av referenser till dansk politik. Bech försöker inte direkt vara artig när han skriver: ”åt helvete med era växelpengar / åt helvete med er konstgjorda andning” eller ”för mig är multimiljonärer ett symptom på en större sjukdom / och sjukdomen stavas: / OREGLERAD KAPITALISM / PYRAMIDSAMHÄLLE / NARCISSIM”.
Boken följer genomgående en form med radbrytningar, som i en dikt. Men det är inte dikt jag tänker på när jag läser, utan snarare franska prosaister som Didier Eribon, Annie Ernaux och Édouard Louis. En sociologisk litteratur som tar avstamp i egna erfarenheter av klassamhället. Bech skriver sparsamt med retoriska figurer och uppehåller sig vid förutsättningarna för att skriva och leva som homosexuell man från landsbygden: ”hypotes: det som anses ’bildat’ att skriva om är sådant som bildade själva intresserar sig för / vilket sällan är: oförädlat, rått, självutlämnande, direkt, förklarande, politiska indignerat, högljutt, vulgärt, talspråkligt / utan mer … / distanserat, upphöjt, abstrakt, implicit, subtilt, bekvämt, mästerligt tuktat som en trädgård”.
Jag har egentligen inga invändningar mot dessa ställningstaganden, men tycker inte heller att det blir särskilt bra dikt. Jag slås i stället av hur essentialistisk den intersektionella analysen blir hos Bech, som skriver: ”tänkandet är bevisligen lika binärt / och kategoriskt / som hos fienden / eller?” Jag tänker på hur journalisten Christian Bennike i ett nyhetsbrev i Weekendavisen nyligen beklagade sig över att det allmänmänskliga i den danska litteraturen blivit utbytt mot partikulära erfarenheter av förtryck och nämnde flera författare vid namn.
När minoriteter skriver om sina liv blir de oftast antingen osynliggjorda eller reducerade till frågan om identitet. En reaktion på detta är att använda identiteten som en politisk och litterär strategi för att göra motstånd, en strategisk essentialism i filosofen Gayatri Chakravorty Spivaks mening. Men risken för exotisering hägrar fortsatt. Eftersom en sådan författare tvingas förhålla sig till majoritetssamhället.
Det är därför utopiskt att skriva: ”jag behöver inte bekänna mig till medelklassens estetik, hållningar, känsloliv / jag behöver inte ignorera mitt ursprung, anpassa mig, gömma mig längre”. Tänk bara på den motsägelsefulla titeln, där själva auktoriteten tilltalas och förnekas samtidigt. Samtidigt kan litteraturen vara en plats för sanningar och liv bortom hegemonin, vilken för mig finns i denna bok genom sårbarheten som uppstår relationellt: kärleken till den ensamstående modern, barndomens förälskelse Julius och hur jaget släpper sin mans hand av rädsla på väg till en fest. Det är en sårbarhet som väger tyngre än bokens anklagelser.
