Här kallas oljan för djävulens exkrementer
”El sur” visar hur någon tjänar stålar och någon annan får leva i den förstörda världen
Publicerad 2024-04-27
En människa hänger från ett nedfallet träd, halvt i vattnet, halvt ovanför. Det ser smärtsamt ut. Som ett offer, en handling som ska kunna förändra något. Verket tematiserar vattnet, som i Chile är privatägt.
Seba Calfuqueos film ”Kowkülen (Liquid being)” ingår i grupputställningen ”El sur” som nu visas på Färgfabriken i Stockholm. En stark utställning, trots eller kanske tack vare, sitt begränsade antal verk. Här möts vi av det vi antagligen redan vet, men gestaltat ömsom helt surrealistiskt, ömsom kärvt och tydligt. Rummet domineras av fyra större videoprojektioner, och vid sidan om dessa kämpar fyra andra verk om uppmärksamheten.
I Ana Alensos installation ”Lo que la mina te da, la mina te quita (What the mine gives, the mine takes)” rinner smutsvattnet utan slut, om och om igen. I Maxi Mamanis film utförs dans och sång på en soptipp. Det är syd, platsen där den rika världen utvinner de resurser den (vi) behöver. Litium, olja, virke, guld. Alejandra Prietos ”Los alquimistas (Alkemisterna)”, som inleder utställningen, utgörs av en stor målning av det periodiska systemet, kompletterat med företagsloggor för de grundämnen som grävs fram, borras fram, som på olika sätt lämnar landskapet smutsigt, förött.
Ana Alenso deltar också med ett ljudverk där oljan benämns ”djävulens exkrementer”. Konstnären kommer från Venezuela, landet som gick bankrutt trots sina stora oljefyndigheter, och där man nu gräver efter andra mineraler. Någon tjänar stålars, någon annan får leva i den förstörda världen.
Utställningen träffar andra sinnen, berör känslomässigt, får mig att se på frågorna om rovdrift och förstörelse med ögon jag lånar från lokalbefolkningen
”El sur” är en både antikapitalistisk och antikolonialistisk utställning. Konsekvenserna av extraktivismen – att det är fritt fram att plundra naturtillgångar över hela världen för den ständigt ökande tillväxtens skull – framstår tydligt även i de mer poetiska verken som Alejandra Prietos film där människan mot alla odds går på vatten. Horisonten är hög, trots textens tal om hopplöshet är filmen vacker och berättar något svårnåbart – möjligheten till en mänsklig gemenskap trots allt.
Konst kan anta rollen som ögonöppnare för en större publik. Det är lite komplext, för samtidigt som ingen vill att konst ska tjäna ett syfte för att kunna existera, är en inte försumbar del av konstvärlden också aktivistisk. Det betyder inte att den nödvändigtvis är instrumentell – det blir den när den ska tjäna ett syfte som kommer utifrån, som att bygga en nationell identitet, eller bidra till ökad BNP.
Det som händer när jag tar till mig ”El sur” är egentligen inte att min kunskap fördjupas, mer än marginellt. Men utställningen träffar andra sinnen, berör känslomässigt, får mig att se på frågorna om rovdrift och förstörelse med ögon jag lånar från lokalbefolkningen, ursprungsbefolkningen, från människor som levt och lever på den amerikanska kontinenten.
Marcela Magnos stora vepor, skapade av foton från google, övertygar om hur sårigt landskapet blir när litium ska utvinnas, medan den mest dramatiska filmen, mexikanska Naomi Rincón-Gallardos ”Soneto de Alimañas”, flyttar mig till ett lika tragiskt som galet sagoland, där skorpioner, krokodiler och barn från framtiden samexisterar (eller slåss) i en döende natur. En surrealistisk värld där människan blivit en maskin, deformerad, uppgiven.
