Queera och outsiders i fokus på biennalen
Årets tema i Venedig fokuserar på främlingskap
Uppdaterad 2024-04-23 | Publicerad 2024-04-22
Kartorna är stora, som skolplanscher. En hand med en penna ritar linjer: från subsahara genom öknen till Libyen. Lampedusa var bra, där brydde sig folk. I Paris var det omöjligt. Det är migranternas vägar, ingen berättelse om orsaken till flykt. Bara detta enkla: det är så här. På något ställe en ljus röst, ett barn.
Bouchra Khalilis verk ”The mapping journey project” (2008–11) kan stå som en samlande symbol för årets Venedigbiennal, med temat ”Foreigners everywhere”. Titeln kan tolkas negativt – fan, bara främlingar överallt – eller positivt: vi är alla främlingar, någonstans i världen. Främlingen är, särskilt i Venedig, överallt. Främling betyder också rörelse, migration, utbyte. Det som dominerar både huvudutställningen och en del paviljonger är just att konstnärer antingen själva har rört sig, eller kommer från en familj som har, eller skildrar migrationer utifrån. Hur legeringar av kulturella och visuella uttryck skapas, hur identiteter förändras. Allt det som inte ryms i politikens klumpiga strukturer, i språkkrav, tillfälliga uppehållstillstånd eller stoppad familjeåterförening.
Det svenska deltagandet i denna världsutställning syns i två olika nationella paviljonger: Lap-See Lam i den nordiska och Valeria Montti Colque i den chilenska arbetar båda, men på olika sätt, med sina rötter. Deras stora rumsinstallationer är kollektiva verk som vuxit i samspel med andra. Lap-See Lams ”The Altersea Opera” är skapad tillsammans med textilkonstnären Kholod Hawash och kompositören Tze Yeung Ho och låter kantonesisk opera möta spåren av en gammal restaurangbåt. Det är spektakulärt, särskilt det stora drakhuvudet, en ansats till ett allkonstverk som nästan når upp till den där magiska nivån som Lap-See Lams utställningar tidigare gjort.
Montti Colque, född i Sverige med chilensk släkt, visar en enorm skulptur, en kvinnogestalt, sydd av lager på lager av tyg, rekvisita – tallrikar, tavlor. Ett hem, en social plats och en kropp, fylld av livets detaljer. Väggarna runt om skulpturen fylls av dels en film, dels en stor fototapet där vardagens flerfamiljshus i tegel blivit högst ovardaglig. Begreppet cosmonation åberopas, och det är väl där vi är: det land där diasporans invånare bor, aldrig med kapade band till sina ursprung utan i stället i kontakt på alla tänkbara nivåer. Under ett tema som Foreigners everywhere blir konstvärldens ständiga resande och flyttande (”född i Bukarest, verksam i New York och Berlin”) något annat, något djupare.
Curatorn Adriano Pedrosa vill med sin utställning lyfta specifika grupper av konstnärer, nämligen queera, outsiders, självlärda, ursprungsbefolkningar. Samt konstnärer som inte visats tidigare. Det är ett försök (inte det första) att bryta upp centrum, bryta upp den rikare världens dominans. Men titeln gör samtidigt att den finns kvar, att man fortfarande kan undra: främling för vem?
Tänk när även politiker i det avlägsna landet Sverige förstår att vi inte längre är i fas med världen
Huvudutställningen domineras av verk som är hantverksnära, en hel del textil, men även mosaik och keramik. Här är libanesiska Omar Mismar värd att lyfta, som skapar imponerande mosaiker, inte minst ”Two unidentified lovers in a mirror” – två män som kysser varandra och som fått sina ansikten blurrade, en innovativ användning av mosaikens möjligheter att härma fotots pixlar.
Tyvärr är hängningen som helhet ganska monoton och verken får svårt att kommunicera, med varandra eller med mig. Som på den förra biennalen, som koncentrerades på kvinnliga och ickebinära konstnärer, finns försök att kontextualisera genom fördjupande konsthistoriska avdelningar. Men de känns tyvärr lite slumpmässiga (både till ämne och urval) och bidrar i stället främst till att helheten känns mycket museal.
Men det finns definitivt enstaka verk som är i samtiden. Medan riksdagen i förra veckan debatterade en ny könstillhörighetslag såg jag Sabelo Mlangelis fotografier från Sydafrika, mycket queert, mycket lek med könsidentiteter. Tänk när även politiker i det avlägsna landet Sverige förstår att vi inte längre är i fas med världen, att den på många sätt sprungit ifrån oss.
Att Pedrosa är den första öppet queera curatorn för en Venedigbiennal (och den första från Latinamerika) kan förstås förklara det hyfsat synliga queera inslaget. Och jo, queer kan också förstås som ”strange”, inte långt från ”stranger”. ”Foreigners everywhere” blir så ett sätt att inlemma det queera i en globaliserad nationstanke. I en stor familj av alla utstötta. Och vem minns inte Queer Nation?
Det betyder att temat har en styrka, även om själva utställningen inte blir så spännande. Det är återigen till de gamla söndertjatade paviljongerna vi får vända oss: här är temat friare och bredare tolkat, variationerna större och de riktigt imponerande installationerna fler. Dessutom blir geopolitiken synlig på ytterligare ett sätt.
Bolivia ställer ut i den ryska paviljongen och visar hur många länder verkligen inte har några problem med ett diktatoriskt och krigiskt Ryssland, Israel stängde sin för besökare (men en film går att se genom glaset – det är lite Schrödingers paviljong över det hela) vilket väckte både kritik och lite beröm. Polens paviljong var ju omdiskuterad i höstas, och blev till slut upplåten åt det ukrainska konstnärskollektivet Open group (Jurij Bilej, Pavlo Kovatj, Anton Varga) vars ”Repeat after me II” är en riktigt stark installation i all sin tydlighet. Person efter person står rakt upp och ner, presenterar sig – ibland med en bakgrundshistoria, har bott där, flytt hit – och börjar härma något krigsljud. Ljudet transkriberas till något liknande en karaoketext, och uppmaningen ”repeat after me” följs av uppfordrande tystnad. Ingen följde uppmaningen när jag var där.
… en helt underbar skildring av grekisk mytologi, gestaltad av människor med groteska masker, på plats i Pompejis ruiner.
Köerna ringlar alltid långa under de dagar som är öppna för press- och branschfolk. Längst till de vanliga: USA, Storbritannien, Tyskland. Men denna gång även till Egyptens paviljong, där hyllade Wael Shawky, både curator och konstnär, visar filmen ”Drama 1882”. En snyggt koreograferad musikal, om en kort men viktig epok i Egyptens historia, upproret mot britterna.
Ute i Venedigs gränder visas små utställningar överallt, möjligen fler än någonsin. Wael Shawky visar ytterligare en film, i Palazzo Grimani, en helt underbar skildring av grekisk mytologi, gestaltad av människor med groteska masker, på plats i Pompejis ruiner. Kulturer mixas och möts, Io flyr till Egypten, blir till Isis och föder Osiris. Medelhavet är en mittpunkt. Vilket det också är i den lilla men övertygande palestinska utställningen South West Bank, där bland andra Emily Jacir och Andrea De Siena visar ett projekt där de skapat ett utbyte mellan södra Västbanken och södra Italien. Ett nätverk av dansare och musiker – filmerna gestaltar det hela med en självklarhet och en optimism som övertygar.
När man gått igenom alla kartor i Bouchra Khalilis verk visar sig stora mörkblå verk med tunna, mystiska linjer i vitt. Migranternas vägar har abstraherats, målats in i en himmel. De nya stjärnbilderna. Som sådana man ser långt efter att de lyst. Min gissning är att årets biennal kanske också blir en sådan stjärnbild, även om vi kan vara lite missnöjda just nu.
