Kinder glöder och den sunkiga baren luktar
Brigitte Reimanns ”Syskonen” har en stark närvaro
Publicerad 2024-04-22
”Jag tänker sticka till väst, sa Uli, jag sticker till Hamburg. I övermorgon.”
Östtyska Brigitte Reimanns (1933–1973) roman ”Syskonen” utspelar i DDR kring påsken 1961, ett par månader innan muren slutgiltigt stänger in medborgarna i landet.
Bokens berättare är en tjugofyraårig konstnär, Elisabeth Arendt, som tvehågset låtit sig anställas vid ett så kallat kombinat, en statlig industrikoncern där hon nu leder en studiecirkel med målande arbetare.
Med tiden har hon dock blivit alltmera stolt över sitt arbete, som ger henne en ingenjörs rang:
”Jag skulle få gyllene band och nästa år marschera med de andra, bakom de solblänkande trumpeterna och skalmejorna i bergsmannakapellet som spelar sina urgamla visor: Glück auf, der Steiger kommt. Varför hade det inte betytt något för mig förut?”
När hon får veta att hennes bror Uli tänker fly landet för att arbeta som skeppsbyggnadsingenjör i Västtyskland, blir hon naturligtvis förtvivlad. I sin argumentation ställer hon sig helt på statens sida.
Uli borde betänka att det är DDR som har bekostat hans utbildning, menar hon, och tänk om han blir som avfällingen Konrad. Deras äldre bror som redan flytt och som vid deras fåtaliga möten i Berlin framstått som allt mer av en främling, eller rent av som en sprätt:
”Jag sa: ’Det heter inte zonen. Det heter DDR. Jag pratar ju inte heller om västzonen. Så mycket respekt kan jag ändå kräva för vår stat.’
’Stat …’, sa Konrad. ’Några kvadratkilometer eländigt land; en regering som tolereras av sovjeterna …’
Vi såg på varandra tvärs över bordet med blickar som skar sönder den välvilligt framhycklade familjesämjan.”
Tvivel sås, vänner blir fiender, och naturligtvis låter sig berättelsen också läsas som en allegori över motsättningarna i detta unga och sköra DDR, utarmat av Moskva och ännu märkt av Hitlers tredje rike.
Vid utgivningen 1963 strök den inhemska censuren mycket riktigt förment statskritiska avsnitt i boken, berättar Isabelle Ståhl i förordet, och det syns mig märkligt att ens en tummetott blev kvar till slut. De aktuella funktionärerna var kanske inte så hermeneutiskt förslagna, eller bara trötta.
Svenska läsare kan i alla händelser glädja sig åt en komplett version av romanen, i utmärkt översättning av Jesper Festin. Förhoppningsvis följer fler titlar av Reimann, vars författarskap mer eller mindre glömdes bort efter hennes alltför tidiga död i cancer 1973. Det var länge sedan jag läste en prosa med sådan visuell löd, och med en sådan närvaro. Må vara att skildringen delvis pressats fram inom ramarna för det som brukar kallas för socialistisk realism, men den lyckas ändå få hettan i Elisabeths kinder att tränga sig ut genom boksidan, liksom lukterna från den sunkiga bar där hon och Uli gärna uppehåller sig under de tre dagar som boken utspelar sig:
”Det räcker nu, Betsy ... Drick upp din sprit, så går vi sen.”
Dialogen är ett nummer i sig, ett för en nutida läsare närmast surrealistiskt slagfält av personligt och politiskt, och med tydliga stänk av en högbrynt och centraleuropeisk bildning vittnande om såväl Elisabeths som Reimanns borgerliga bakgrund.
Trots avståndet i tid och kynne framstår den här berättelsen om en familj på väg att splittras också som helt aktuell. Under läsningen kommer jag att tänka på sådant jag läst om ukrainare med oförstående släktingar i Ryssland, och säg den svensk som inte känner någon som har gått och blivit konspirationsteoretiker eller tokhöger på gamla dar.
Ett litet krutpaket till roman med andra ord, och inslagen i årets hittills snyggaste förpackning.
All heder åt formgivaren Sara R Acedo.
