Stereotypt om det dödliga gängvåldet
”I dina händer” av Malin Persson Giolito saknar tyngd och fokus
Uppdaterad 2022-03-07 | Publicerad 2022-03-06
Enligt anknytningsteorin är de nyfödda barnen förprogrammerade till att påkalla föräldrarnas uppmärksamhet och signalera behov av mat och tröst. För föräldern är det en annan funktion som sätter igång, som ett svar på barnets anknytningsbeteende, omvårdnadssystemet.
Står människan och staten i samma relation till varandra? Kan det vara så att några av oss aldrig lyckas skapa en trygg anknytning till gemensamma institutioner – och omvänt, att staten alltid kommer att stöta bort några från sin förment pålitliga famn?
Efter världssuccén Störst av allt återkommer Malin Persson Giolito med en ny spänningsroman, I dina händer. Temat är dödskjutningar bland unga, gängvåldet som kryper ner i åldrarna och vanliga människors utsatthet när kriminella vinner mark.
Vad är det som gör pojkarna så oupplösligt bundna i deras ursinniga förakt för äganderätten, andras kroppsintegritet, lagar och regler?
Pojkarna Billy och Dogge kommer från olika världar men blir oskiljaktiga från den dagen de delar gunga på lekplatsen. Vid samma gunga skjuter Dogge två dödliga skott mot Billy i öppningskapitlet. De är båda fjorton år gamla. Giolito nystar bakåt i pojkarnas historia samtidigt som hon följer Dogges väg mot rättegången.
Om hjärtefrågan i Störst av allt var medberoendet så är anknytning och omvårdnad bärande tema för I dina händer. Dogge växer upp i en privilegierad vit familj och dras med egna svårigheter från tidig ålder. Hans föräldrar har fullt upp: pappa med ekonomisk brottslighet och mamma med dövande piller. Billy kommer från det så kallade utsatta området tvärs över motorvägen, hans svarta ensamstående mamma kämpar med knaper inkomst och trångboddhet för den stora syskonskaran.
Upplägget skapar förväntningar hos mig.
Vad är det som gör pojkarna så oupplösligt bundna i deras ursinniga förakt för äganderätten, andras kroppsintegritet, lagar och regler? Varifrån kommer deras orimliga förtjusning i riskfyllda beteenden?
Förväntningarna infrias inte. Litterärt är romanen ett misslyckande. Nidbilder och stereotyper skildras på urvattnad prosa. Det enda som lyfter språkligt är gestaltningen av våldet. Där Persson Giolito bottnade i Störst av allt skvalpar hon omkring i I dina händer. Den stolta mamman från förorten, den rekorderliga lokalhandlaren, den tvivlande polisen, den känslotomma lyxhustrun saknar djup.
Upplösningen lämnar mig rådvill.
Om blod är tjockare än vatten och staten inte kan vara en förälder – varför beter sig då alla som barn? Och omvänt, om dessa lidande vuxna och barn som befolkar romanen har rätt att kräva omsorg av våra gemensamma institutioner – varför erkänner de inte institutionernas mandat?
I en intervju med Aftonbladet säger Persson Giolito att hennes avsikt inte har varit ”att sända ett budskap”. Vägran att leverera sensmoral är hedervärd. Men ovilja att skapa tyngd och fokus i ett kontroversiellt ämne är svårare att förstå.
