Annika Thor skriver om mobbarnas medlöpare
Sveket som inte går att gottgöra går igen i hennes författarskap
Publicerad 2024-05-02
Steffi och Nelli kommer som judiska krigsbarn till den frikyrkliga skärgårdsmiljön utanför Göteborg. Det innebär att leva på nåder, anpassa sig eller gå under. Tvångsdopet är det grövsta övertrampet. I ett aldrig skickat brev till föräldrarna i Wien formulerar Steffi det som inte får sägas: Här finns bara hav och sten. Här kan jag inte leva. Hämta mig, annars kommer jag att dö.
Annika Thor debuterade 1996 med ”En ö i havet”, den första boken av fyra om Steffi och Nelli. Tetralogin utgör grundstenen i författarskapet och drar fortfarande nya läsare. Det beror på hur böckerna är skrivna: inget som skorrar, ingen tillgjord meddelsamhet att studsa mot. Språket är rent, medryckande, genomskinligt som glas. Det är ett tilltal som når fram till unga läsare, men som också gör frågan om ålder irrelevant. Stora delar av Thors författarskap överskrider ålderskategorier.
Hittills omfattar detta författarskap fyra filmmanus och nästan 30 böcker. Genom serien får Steffi och Nelli tid att utvecklas och problematiseras. Thor följer känsligt deras deklassering, gradvisa anpassning, såriga identitetskonflikter och så småningom starka relationer till fosterföräldrar och svenska vänner. Hon har senare återvänt till tidsperioden och de etiska dimensionerna av flyktingfrågan, som i vuxenromanen ”Om inte nu så när” (2011).
Utöver de historiska miljöerna och västkustens natur och kultur återkommer Annika Thor ofta till kontraster mellan höger- och vänsterkretsar, oväntade graviditeter och betydelsen av utbildning. Inte sällan är intrigen tätt spunnen kring några få personer under en avgränsad men betydelsefull tidsperiod. I den självbiografiskt inspirerade ungdomsboken ”Nu imorgon” (2012) är det en enda dag i maj 1968. I hennes barnlitteratur märks även ett framträdande intresse för sagor, skrönor och myter som återberättas med tydliga avsikter. Som i ”Odysseus pojke” (2020) där hon likt Margaret Atwood i ”Penelopiaden” vänder på perspektiven och ifrågasätter Odysseus brutalitet utifrån sonen Telemakos perspektiv.
Skadorna går inte att återställa, i stället har en ny riktning stakats ut
Alma-pristagaren Katherine Paterson har sagt att hon genom hela sin karriär skrivit samma bok om och om igen. Den handlar om en ung person som i ett avgörande ögonblick tvingas växa och ta etiskt och moraliskt ansvar för sitt eget liv. Priset är ofta högt, men det är endast genom att ta detta ansvar som det går att bli en hel människa. Annika Thors författarskap påminner på många sätt om Patersons, men den berättelse som går igen hos Thor handlar om ett svek.
Sedan den Augustbelönade ”Sanning och konsekvens” (1997) har hon i ett flertal böcker skrivit utifrån beta-mobbarna, medlöparna, de med ’svag karaktär’ som dras mellan goda och onda krafter och begår ett avgörande felsteg. Ibland finns möjligheten att gottgöra, men oftast inte. Liksom hos Paterson kan man rygga tillbaka inför det oförsonligt uppfordrande som också är berättelsens styrka. Skadorna går inte att återställa, i stället har en ny riktning stakats ut.
I Thors nya kortroman ”Sälflickan” sammanfogas alla dessa skärvor igen, på nya sätt. Tid och plats är 30-talets Bohuslän, på orten finns ett stenbrott och en konservfabrik. Handlingen kretsar återigen kring de utstötta, mindervärdiga och oönskade. Denna gång tonåringen Lilly som är ett av många syskon i en familj där man antingen jobbar på konservfabriken eller i stenbrottet. ”Sälflickan” är hennes öknamn, myndighetspersoner säger ”sinnesslö”. Trots deras propåer vägrar föräldrarna att lämna Lilly till institution. Ansvaret faller i stället på femtonårige brodern Harry, bokens följsamme huvudperson som bara söker någon sorts erkännande och sammanhang.
”Sälflickans” bästa avsnitt handlar om slumpens betydelse, om hur ett enda övermodigt varghugg i värdefull sten slår upp en ny väg för Harry. Efter att på detta förödmjukande vis ha förlorat framtidsutsikterna i stenbrottet dras han med i nazistiska idéer om gemensamma klassöverskridande mål. Det stora misstaget är hans oförmåga att i tid genomskåda vad idéerna innebär i praktiken, liksom att agera på kunskapen när han har den.
I Thors böcker finns ofta en större intertext, om inte Odysséen så kårhusockupationen, kristallnatten, Ulvenkatastrofen. I ”Sälflickan” aktiverar hon den muntliga traditionens hamnskiftande selkie och skriver därmed in sig i en tradition av att gestalta udda flickor genom dessa sirenliknande gränsvarelser (se även prisbelönta animerade ”Song of the sea” och den senaste och bästa säsongen av ”True detective”). Till skillnad från den respektabla, begåvade, böjliga Steffi, anpassningsbar ungefär på det sätt vi önskar av dem som kommer till Sverige i dag, hör sälflickorna inte hemma i människornas värld utan måste återvända till havet.
Lilly har hon skrivit både finkänsligt och modigt, särskilt hennes oskyldiga men samtidigt störande sexualitet
Thors styrka och svaghet är tydligheten. Symboler och ärende ligger i öppen dager, men det är solitt. Lilly har hon skrivit både finkänsligt och modigt, särskilt hennes oskyldiga men samtidigt störande sexualitet. Däremot begränsar den korta, stiliserade formen effekten av det oundvikliga övergreppet. Den brännande harm som uppstår när Steffi tvingas ner på knä inför Jesus kan inte frammanas på distans. Berättelsens tredje dimension, att vi vet att Harry märkts för livet av händelserna, kompenserar inte för detta.
Mest fängslande är den diskussion som framträder på de avslutande sidorna: om vilken roll konstens uttrycksmedel kan spela i förhållande till handlingar som inte går att ta tillbaka. Kanske är det också en ingång till Annika Thors författarskap.
