Jag är så tacksam att de jag älskar är i säkerhet
När julafton börjar röra sig mot sitt slut här i Sverige bombar Israel ännu ett flyktingläger i Gaza. Minst sjuttio palestinier dör.
Nyheten är en sådan stor skillnad från hur jag har det julaftonskvällen i en soffa i Årsta, där jag sitter trygg och stilla tillsammans med de jag älskar.
Jag tittar upp från telefonen. I Stockholm snöar det. Jag tänker på aska som faller från himlen. Musiken från bluetoothhögtalaren spelar ändå och jag försöker föreställa mig hur det låter i Maghazi, men jag har ingen referens.
Jag vet inte hur en plats låter efter att den nästan blivit utplånad.
De senaste månaderna har jag sett bilder på mördade människor och döda kroppar varje dag. Palestinska mammor som håller sina palestinska barn i famnen och barnen är döda. Jag förstår inte hur de kan vara döda? Jag menar det, att jag inte förstår.
Min mamma har stickat en tröja till mig i julklapp, det är den finaste tröjan jag någonsin fått. Av pappa har jag fått en bok, av en av mina favoritförfattare. Jag undrar vad de döda barnens mammor och pappor gör under min julaftonskväll. Vad gör deras syskon? Hur lever deras mostrar vidare? Deras grannar? Hur går det att finnas kvar?
Och vilka av de som sörjde är nu också döda?
När min kille och jag kör hem i julnatten har ingen ännu plogat.
Vägarna är hala av den nya snön. Min kille är från Dalarna och kan allt om snö och om bilar och han sladdar med mening för att få mig att skratta och det funkar, jag börjar skratta.
Allt är frid. Jag håller telefonen hårt i handen och i telefonen fortsätter palestinierna att finnas.
Första gången jag fick reda på hur litet Gaza är blev jag chockad.
Hur många kan bli dödade där innan alla är dödade?
I den vackra kalla natten med blänk från snö och helljuslyktor längtar jag till nästa demonstration. En deprimerad kompis sa till mig för ett par veckor sedan att den svenska regeringen ändå inte kommer låta sig påverkas av demonstrationerna. Så varför demonstrera?
Jag fattar att han var deprimerad och då säger man konstiga saker men kanske är jag också… inte deprimerad med desperat. Desperationen har flera potentiella förgreningar och en av de är apatin. Så jag formulerar för mig själv ett svar på hans fråga. Jag vill liksom bryta upp julens stillhet med en kofot. Demonstrationen är inte bara ett sätt att kräva förändring.
Det är också en gemensam ritual för sorgen och ilskan.
Så när vi går tillsammans och skriker ”Befria Palestina” så är det så skönt för rösten att äntligen skrika ut det hjärtat bär på i tystnad.
Demonstrationen är tvärtom hur det känns ensam i soffan när man inte kan sluta scrolla, när bilderna hugger i ögonen. När man inte kan lägga ifrån sig telefonen för att det känns som att överge och man blir galen av att våldet får pågå. Att tillsammans skrika fram ett slut på Israels invasion och ett slut på ockupationen lossar knuten i strupen. Och den måste lossas.
När jag lägger mig för att sova julaftonskvällen tänker jag på tröjan mamma stickat. Jag är så tacksam för den. Jag är så tacksam att de jag älskar är i säkerhet.