Råder brist på den här typen av människor
Vem är den snällaste du vet? Har du gjort något riktigt snällt nån gång eller har nån gjort något för dig? Berätta om dina finaste minnen.
Denna chatt är stängd.
- Jennifer Snårbacka28 april14.26
Stort tack för alla fina berättelser! Nu stänger vi denna chatt. Fortsätt vara snälla!
- 28 april14.22
Det satt en i min trappuppgång, jag på väg ut, vände mig om: "allt bra?" slutade med att jag ringde ambulans, han hade fått hjärtflimmer, kan ha räddat livet på han. Han kom med blomma nån dag senare. En av flera historier. Precis det säger jag också: De som kallar sig snälla är ofta inte alls det haha.
Mikael Roslukt - 28 april14.18
Min man är den snällaste (och omtänksammaste) jag någonsin träffat! Han är genuint snäll till alla han möter och gör allt han kan för att alla i hans närhet ska må bra!
Diana - 28 april14.04
En genuint snäll människa ger från hjärtat och har inte behov av bekräftelse, då det kommer naturligt.
Många människor tror sig vara snälla, när det egentligen är egot som mår bättre vid tex hjälpsamhet.
Det är inte altruism.
Dick tror jag att vi alla människor behövs, för att skapa balans.
Heléne Hagman - 28 april14.04
Påväg hem i skyfallsregn, genomblöt, kom en man som hade en kiosk i Kungsbacka utrusande med ett paraply till mig som gick förbi. Lämnade tillbaka det dagen efter. Denna osjälviska snällhet värmer än idag att tänka på.
Veronica
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till mina barn: Det viktigaste är att vara snäll mot sina kompisar men också mot människor man inte känner.
Har garanterat känt mig pösigt nöjd efteråt. Ett sånt ordentligt föräldraskap jag sysslar med. De här ska bli bra killar, snälla killar. Duktiga lilla mamman som säger massa kloka, stora ord som ... egentligen inte betyder någonting.
Bottnar jag över huvud taget i det?
Är jag själv ens särskilt snäll?
Nja, det skulle nog ingen beskriva mig som. Jag har ett rimligt mått empati och patos. Men snäll? Genuint snäll? Nej, det är jag nog inte.
Och det är faktiskt inte särskilt många som är.
Folk är: Smarta, roliga, lojala, empatiska, vassa och drivna.
Men snälla människor verkar det råda akut brist på.
En sån där snällhet som kommer utan att man förväntar sig något tillbaka. Gesten kan vara liten, nästan obetydlig, men fullständigt generös och överväldigande.
Den finns ju förstås, jag har mött den.
Min kompis Malin, till exempel. Hon orkar bry sig i detalj om mina förskolelämningar och saker barnen har sagt. Ja, det tråkigaste man tvingas stå ut att lyssna på när kompisar får barn. Men hon skrattar ett äkta klingande rakt från magen-skratt. Jag vet att jag står i stor skuld, nu när hon plötsligt fått barn och mina inte längre är i centrum av hennes nyfikna uppmärksamhet. Det är bara det att jag inte tror att hon förväntar sig samma sak tillbaka.
En gång upplevde jag mig orättvist behandlad och jag berättade om det för Malin i all hast. Och det var som om hon inför mina ögon förvandlas till ett lejon. Håret tornade upp sig som en man, blicken vild, ansiktet blossade och gjorde sig redo för strid. För mig. För mig?
Förvisso var hon gravid och allt var väl i total hormonell oreda, men jag tänkte då att det här kommer från den där snällheten som ganska få ändå besitter.
De som dessutom själva beskriver sig som snälla är sällan just det. Då kanske de egentligen menar: Trevlig och sympatisk. Snäll, för mig, är något annat.
Det är att vara helt ointresserad av vad du får tillbaka, men vilja allt väl.
När man ibland säger att någon är snäll så kan det underförstått betyda: Personlighetslös, ointressant, tråkig.
Det är som om det är det mest underskattade draget av alla när det borde vara allt.
Snälla människor är inkluderande, inkännande, varma och mjuka. Men de tar inte över, de behöver inte berätta om alla vardagliga hjältedåd de utför genom att bara vara sig själva.
Dessvärre verkar ens personlighet vara ett kort som ligger, men jag ska försöka. Vara lite mindre fokuserad på mitt, lite mer på ditt.