Vetenskapsförnekare i SD är inte det värsta
Spillkråkan sjunger om vår och Ulf Kristersson fortsätter hyckla
Snön ligger kvar i södra Dalarna. Regn och lågtryck har tryckt ihop täcket till en tung skorpa, men den håller emot. I diken och bäckar forsar vattnet fram under drivorna.
Rävar och harar rör sig uppe på snöbädden. Rådjur och vildsvin får kämpa sig fram. Över alltihop svävar spillkråkans glada trumvivlar och hysteriska fanfarer.
Min tummade fågelbok påstår att det låter kly - kly- kly - kly.
Ja, kanske.
Enligt SMHI har våren kommit till Mälardalen. Meteorologerna räknar ut sådant med vetenskaplig precision. Frågar du mig skulle jag, mycket mindre vetenskapligt, svara att jag känner den i luften också här. Trots ishalka, skarsnö och minusgrader på nätterna.
Vetenskap och känslor. Två perspektiv som båda behövs.
Politik förutsätter känslor. Utan drömmar, visioner och passion förvandlas den omedelbart till ett grått förvaltande. På det sättet skapas inget gott samhälle eller någon utveckling.
Utan torra lagtexter och budgetens tabellverk skulle politiken inte vara något annat än tomma ord
Politik kräver också fakta och siffror. Utan ordentliga underlag och massor av statistik blir visionerna inget annat än prat. Och utan torra lagtexter och budgetens tabellverk skulle politiken inte vara något annat än tomma ord.
Dessutom måste fakta och konkreta beslut på något sätt hänga ihop med önskningar och mål. Annats är det bara bluff.
Frågan är om det finns något område där det är mer uppenbart än i klimatpolitiken.
När klimatminister Romina Pourmokhtari ville bevisa att utsläppen är på väg bort lät hon myndigheterna räkna på en åtgärd regeringen just avskaffat. Sedan visade hon stolt upp resultatet.
Räknar vi istället med den politik regeringen verkligen bedriver ökar istället utsläppen. Hyckleri är ett bra ord.
Nu har Tidöpartierna tydligen blivit osams om klimatpolitiken. Det kunde Aftonbladet nyligen rapportera. Det märkliga är att det inte handlar om politiska åtgärder här och nu. Istället är det EU:s plan ”Fit for 55” och målet att sänka utsläppen till 2030 det är strid om.
Ulf Kristersson betraktar EU-planen som en fjäder i hatten, även om han inte gör något för att vi ska klara målen. Den antogs under tiden Sverige skötte ordförandeskapet i unionen. Sverigedemokraterna tycker det är onödigt, och vill helst riva upp hela klimatplanen.
Tydligen skapar det irritation, men medan jag lyssnar på spillkråkan inser jag att det inte är Sverigedemokraternas vetenskapsförnekande som gör mig mest förbannad. De står ju i alla fall för att de skiter i om klimatet går åt skogen.
Istället blir jag arg över att vi har en klimatminister som använder påhittade siffror för att visa vart vi är på väg. Och över att vi har en statsminister som tar åt sig äran av en plan som hans regering inte gör något för att genomföra.
Det är som att tro på vår i november bara för att vi längtar efter den.