Bengaler är inte den värsta fienden
Johan Croneman är destruktiv i synen på fotboll
En glödande vacker kväll i slutet av september går jag på föredrag på Medelhavsmuseet. Moderator är Sébastien Louis, före detta medlem i Marseilles ultras (en gruppering man så att säga inte skojar bort). Numera forskar han inom ämnet och har disputerat på en avhandling om italiensk ultraskultur. Kvällen är den första i en serie samtal och föredrag på ämnet som kommer pågå till det groteska spektaklet som kallas ”VM i Qatar”. Jag kan verkligen rekommendera ett besök för den som kan. På föreläsningarna alltså, VM ska såklart bojkottas.
Vilket också är Louis uppmaning. Frågan han ställer lyder: ”Kan fotbollen fortfarande räknas som en sport?”. Han berättar om vägen från en sysselsättning för arbetarklassen till dagens lyxkonsumtion för rika turister. Katastrofen i Hillsborough, som innebar slutet för ståplatserna i England. Premier League infördes som konsekvens, och ritade om kartan för gott.
Texten är ett hopkok av den kollektiva hysteri som inte lämnar plats för någon form av analys.
Ett årskort till Arsenals matcher går idag loss på minst 10.000 kronor. Ligorna drar åt att stängas, som i USA, vilket blev konkret när den så kallade ”superligan” lanserades som idé. Den gången blev protesterna för stora, och konceptet lades på is. Inom europeisk fotboll finns fortfarande åtminstone illusionen om demokrati, men man ska inte bedra sig själv om vartåt det barkar.
Italienska ultras har alltid varit bäst organiserade. Redan för tjugo år sedan skrev Roma ett manifest om vad de såg för risker med det som brukar kallas ”den moderna fotbollen”. Idag är det som att läsa en sammanfattning av läget. Det allra mesta har inträffat. På grund av pengarna som finns i teverättigheter spelas matcherna inte längre samtidigt. Att fira mål genom att t.ex. dra av sig tröjan eller springa upp till publiken belönas med gult kort eller böter. Klubbägare är inte bundna till en enstaka klubb, utan kan vara aktiva i flera samtidigt, och hälla sina oljepengar på det som verkar lönsamt för dagen. Resebyråer säljer en stor del av biljetterna till turister. Matchtröjorna liknar mer en Redbull-burk än klubbens ursprungsfärger.
Vissa av de här punkterna kan man såklart tycka vad man vill om (att bara ha tröjnummer upp till siffran elva och att ryggen dessutom ska vara namnlös är inget jag personligen brinner för). Poängen är att utvecklingskurvan går spikrakt åt ett håll.
Just därför är Johan Cronemans krönika i DN inte bara tondöv, utan destruktiv. Han reagerar på Europa League-matchen mellan Malmö FF och Union Berlin, som urartade efter att fyrverkerier kastats in mot planen och läktaren. Texten är ett hopkok av den kollektiva hysteri som inte lämnar plats för någon form av analys. Croneman målar upp ett scenario där barnfamiljer får leva med att konstant ducka för bengaler och bangers som viner runt dem. Att gå på match i Sverige är likställt med att gå ut i fullskaligt krig. ”Var och varannan match måste avbrytas på grund av inkastade föremål”, skriver han. Det stämmer såklart inte.
Den som skriker högst är inte per automatik den som förtjänar att lyssnas på.
I själva verket fortsätter folk i alla åldrar, med alla olika sorts bakgrunder, att strömma till vår kvalitativt usla liga. Stämningen är en betydande anledning till det. Vilket studioexperten Martin Åslund ändå verkar ha försökt påpeka i Viaplays sändning. Men Croneman vill inte höra argumentet om att det faktiskt var betydligt värre förr. Vilket det var. Istället avfärdar han resonemanget med ett intetsägande: ”Vad säger han nu?!”.
Ingenting behöver tydligen förklaras. Nyansering är oönskat, och det finns bara en sak som biter: det totala fördömandet. Det är argument man brukar höra från folk som är oinsatta i fotboll – typ att Cissi Wallin är förbannad på snubbar som pissar på porten till hennes svindyra bostadsrätt. Att kunniga fotbollsskribenter som Croneman stämmer in i hysterin är värre.
Okej, här kommer mitt fördömande, eftersom det verkar obligatoriskt: Det var synd att Malmö - Union Berlin blev vad det blev. Och det är jobbigt att folk pissar på ens port. Men det finns massor av saker jag tycker är jobbiga utan att jag för den sakens skull inbillar mig att det ska stiftas lagar om det, eller att mitt ogillande ska gälla som något slags universell sanning. Allra minst när det gäller något jag inte ens bryr mig om att förstå. Den som skriker högst är inte per automatik den som förtjänar att lyssnas på. Det finns värre saker än att Stockholms mest gentrifierade område faktiskt lever ibland, istället för att bomma igen allt som låter och rör sig. Det är inte många ämnen där okunnighet så konsekvent möts med ryggdunkar, men för supporterkulturen anses det okej. Personerna som omtalas är helt enkelt inte önskade.
Men man kan åtminstone begära att det står klart vad det är för sorts framtid vi går till mötes, om de får som de vill. Och det är fotboll utan känslor. Där illusionen om rättvisa (i form av VAR) går före glädje (och sorg), där ståplatserna försvinner och ett målfirande innebär att publiken håller upp platslappar med den klargörande texten: ”Goal” (det sistnämnda syntes frekvent i t.ex. sommarens dam-EM).
Jag har aldrig gått på fotboll för rättvisa eller ens särskilt mycket för spelets skull. Det är för att uppleva något annat, något som gör att det går att förlora sig en stund. Och det finns tusentals som lägger tid, pengar och energi på att få den upplevelsen så storartad som möjligt. Den dagen då det försvinner finns en ledig plats på Norra.
Frågan som Louis ställde – huruvida fotboll fortfarande är en sport – kan låta banal. Klart det är en sport. På sätt och vis, samtidigt ser jag numer på Champions League som underhållning, varken mer eller mindre. Bra underhållning, men omöjligt att på allvar engagera sig i. Där är vi ännu inte i Sverige, och det är något att vara tacksam för.
