Jag vill inte vara den bantande mamman
Att älska sin kropp är ett högt uppsatt mål.
Du behöver inte älska den för att du har råkat föda barn, eller älska dina bristningar.
Men kanske kan vi lägga lite tid på att acceptera att det blev som det blev.
Ibland hör man någon säga att alla tjejer är ätstörda, sådär i farten, en allmän sanning.
Den retoriken irriterar mig och får mig att vilja vara motvalls, men det kostar på att hävda tvärtom.
Att låtsas att kroppen inte berör mig, att min kropp inte har med mig att göra. Anstränger mig verkligen för att inte hålla på: Inte peta i maten, inte hålla igen. Det betyder inte att jag älskar kroppen som den är, eller att det är enkelt. Inte heller att det finns försoning, förståelse.
På Tiktok är begreppet ”almond mum” en grej. En mandelmamma är en Gwyneth Paltrow-typ, gillar så kallad ”clean eating” och säger saker som: Ska du äta igen? Ska du äta det där? A moment on the lips forever on the hips.
Jag vill inte, kan inte, orkar inte, vara den bantande mamman.
Dels blir man ju tids nog på så rasande dåligt humör av kaloriunderskott, när kicken lagt sig. Tänker slöa tankar, nästan paranoida.
Dels vill jag så gärna erbjuda något friskt, i allt mitt osunda (behagsjukan, minderväderskomplexet, rädslan att vara ogillad).
Jag slutade gå in på Instagram under en månad, tankarna på att banta minskade drastiskt för varje kropp jag inte såg.
Freud hade väl kallat mig jag-svag, men till och med kroppspositiva konton gjorde mig fixerad.
Plötsligt serverades en hel meny av ofullkomligheter. Allt från bristningar till celluliter och kejsarsnittärret. Du skulle minsann inte behöva skämmas över det, förklarade influencern, men jag hade innan aldrig ens tänkt tanken.
Alla mina tillkortakommanden: rumpan, magen, brösten, den flyende hakan, verkar få minst mängd syre när livet går i rekordfart. När tiden inte finns för att zooma in varje detalj, som annars är något som tar upp mycket tid eftersom jag begåvades med både hököga och självkritik.
Att älska sin kropp är ett högt uppsatt mål. Du behöver inte se den som ett tempel, eller känna dig som någon gudinna.
Du behöver inte älska den – eller dina bristningar – för att du har råkat föda barn. Och du behöver sannerligen inte, och detta säger jag bedjande, kalla dem tigerränder.
Du behöver, med andra ord, inte bli kroppspositiv för att du har varit gravid, för att kroppen burit och stånkat och råmat som en ko i krystningsfasen.
Ja, den är makalös. Det kan ändå vara besvärligt att gilla läget.
Men kanske kan du, alltså egentligen jag, lägga lite tid på att acceptera att det blev som det blev.
