Bank: Den här gången är allt annorlunda för Zlatan
LONDON. Vill Zlatan Ibrahimovic ha ett annat slut? Vill Zlatan Ibrahimovic slita sig tillbaka?
Alldeles oavsett står han för första gången inför en helt ny frågeställning:
Vad vill alla andra?
Våra reaktioner säger egentligen allt om allt. Att spelare, särskilt de som fyllt 35, skadar sig är det normala. Att man inte, vid 35 års ålder, vinner sin första stora internationella titel på en arena i sitt hemland som man invigt med fyra mål, där man står staty utanför, är det normala.
Vi har bara blivit så förblindat vana av att åka med på Zlatan Ibrahimovics flygande cirkus att vi vant oss vid att det unika är det normala.
Därför kom det från ryggmärgen när knäet vek sig och drömmarna brast:
Det är väl inte så här som filmen slutar?
Kan alltid få tips från Henke
Ibrahimovic har packat in hela sitt liv i en mytologi om framgång, segrar och leva-lycklig-i-alla-sina-dagar.
Han heter Zlatan (härlett från slaviskans ord för ”guld”), hans livskamrat heter Seger, deras barn heter Maximilian (”den störste”) och Vincent (”segrande”). När han lyft sin trettionde pokal, efter ligacupfinalen i år, summerade han sin självbild och sanning så här:
– Jag kom för att vinna och jag vinner. Vart jag än har varit så har jag vunnit.
Men så vek sig ett knä, och nu har Manchester United bekräftat det som alla redan visste: ”betydande ligamentsskador i knäet”. Vad nu det betyder. Ingen trodde väl att det var en lårkaka, och ligamentsskador är en ganska bred diagnos.
Alla uppgifter, från England och Italien, pekar hur som helst på att det är en korsbandsskada han har att besegra den här gången.
Och kan man komma från Rosengård och erövra världen så kan man väl göra det. Kan man göra fyra mål på England går det väl att jogga med våtväst i ett par månader. Kan man klacka bollar förbi Buffon i EM, skicka in konstsparkar från 40 meter, slå knut på geometrin i Budapest, vinna 30 titlar, erövra Paris och England… då är det väl bara att trampa sig genom hösten på den där jäkla motionscykeln? Om han tvivlar – och det gör han inte – så kan han ju alltid lyfta luren och slå en signal till sin gamle förebild Henrik Larsson och få lite tips.
Nej, jag tvivlar inte en sekund på att Zlatan Ibrahimovic, med sitt psyke och sin fysik och sin vilja, kan komma tillbaka som en stor spelare och skriva ett annat slut på den finaste historia svensk idrott någonsin upplevt.
Men det spelar ingen roll vad jag tror.
Den här gången är allt så annorlunda
Och, vilket är mer relevant, det är för första gången i hela hans karriär inte avgörande vad han själv vill.
I Amsterdam och Turin, i Milano och Barcelona, i Paris och Manchester så har Zlatan kunnat fatta sina beslut om sin framtid. Om ambitionerna varit lägre än hans så har han lyft sin smartphone och ringt till sin lite rundhyllte fixare Carmine från Salerno.
– Zlatan vill det här. Fixa det åt Zlatan.
Så har Carmine bläddrat i telefonboken, och så är det inte mer med det. Milanello har stått öppet, PSG har haft ett spännande projekt på gång, skulle det inte vara fint att vinna nåt med Mourinho igen?
Den här gången är allt så annorlunda.
Zlatan Ibrahimovic har ett utgående kontrakt med ett Manchester United som ska bygga vidare för att ta sig tillbaka till europatoppen. Det som Mino Raiola har att leta efter i telefonboken nu – om Zlatan verkligen vill tillbaka till den nivå där han alltid hört hemma – är en klubb med Champions League-ambitioner, en plånbok som klarar av en lön som inte kränker hans ego, och som är beredd att satsa på en snart 36-årig anfallare med enorm potential men lika enorm självbild, och som kommer att ge sig ut på en rehabiliteringsresa med osäker slutdestination det kommande halvåret eller mer.
Raiolas tuffaste uppgift
Det är, utan vidare, den tuffaste uppgift Mino Raiola stått inför sedan han retade sig till ett samarbetsavtal med en ljuvlig, stökig, svensk slyngel där i Amsterdam för sexton år sedan.
Det här behöver inte vara slutet på sagan om Zlatan, men det kan definitivt vara slutet på hans dröm om Champions League.
Är han beredd att skriva kontrakt med prestationsklausuler skulle det kunna öppna en del dörrar, om inte i Manchester United (som jagar en CL-plats) så möjligen i Neapel (där Napoli har en CL-plats) eller ”hemma” i Milano (där de numera får lösa Spotify-konto för att höra CL-hymnen).
Så såg inte alternativen ut alldeles nyss, men så ser de förmodligen ut nu. Om han vill, om han orkar.
Och om inte…?
Det är en fråga för en annan dag, för andra tonlägen. Om det så bara finns en chans på miljonen att vi får se Zlatan Ibrahimovic tillbaka på de allra, allra största scenerna igen – att han kommer för att vinna och vinner, att han får stå framför en kamera med svart blick och säga att ”ni hade räknat ut mig, allihop” – så är det tillräckligt för att inte räkna ut honom.
Han är en på miljonen, han behöver inte större öppningar än så.