Den omöjlige kommer att krossa alla rekord
Sportveckan i USA med Per Bjurman
NEW YORK. Roger Federer är den bästa tennisspelare som någonsin existerat.
Efter fjärde raka US Open-titeln tror jag nog faktiskt att man kan konstatera det.
Pete Sampras har fler Grand Slam-titlar, vår egen ”Burken” spelade som om Gud bodde i hans racket och såväl Roy Emerson som Rod Laver vann både i Australien, Frankrike, England och USA.
Visst, visst, visst.
Men Roger Federer, just 26 år fyllda, har bara spelat på högsta nivå sedan 2001 – och sitter redan på tolv grand slam.
Tolv!
Fortsätter han bara några år till kommer schweizaren att krossa alla rekord som överhuvudtaget existerar.
För han är inte bara, som de ovan nämnda, fantastiskt bra. Han är – om man bortser från det där gruset i Paris – så överlägsen sina motståndare att han måste bryta bägge armarna för att de ska kunna hålla så mycket som ett enda servegame (well, lite överdrifter får ni väl stå ut med ...)
Jag trodde, för att inte säga hoppades, att den föredömligt passionerade serben Novak Djokovich skulle kunna ställa till med lite sensation i finalen i söndags. Men trots att han spelade med hjärtat utanpå Adidas-tröjan, trots att han bitvis pressade sig till helt sagolika prestationer, torskade han med 3–0 – mot en Federer som knappt såg ut att behöva anstränga sig.
Det är det värsta. Medan konkurrenterna sliter lungorna ur sig för att ta åtminstone någon enstaka poäng verkar Federer ha det så lätt. Nästan förstrött, utan en svettdroppe i pannan, sprider han bollarna utom räckhåll för opponenten på andra sidan nätet.
Det är som att höra Max Roach spela trummor, som att se Al Pacino agera i ”En kvinnas doft” eller som att äta mat Alain Ducasse lagat.
En mästare är kort sagt i aktion – och att få sitta bredvid och följa en sådan är givetvis inget annat än en stor ära.
Fint par på läktaren under finalmatchen på Arthur Ashe-stadion i söndags: Henrik Lundqvist och Sean Avery.
De kan nog ha rätt roligt ihop, misstänker jag.
Dessvärre verkar det som att Avery dumpat Elisha Cuthbert. Det betyder att hon inte kommer att synas på The Garden i vinter och det är förstås en präktig skandal.
Visserligen är han föremål för en del anklagelser i några sånger, men ”Malmen”, konkurrentens gamle sporttyckare, borde ändå vara mäkta stolt över vad sonen Tom Malmqvist åstadkommer på debutalbumet ”Fish in a tear”.
Slagkraften i några av melodierna känner man allt igen från vissa ingresser ...
Jag gör inga anspråk på att kunna särskilt mycket om amerikansk fotboll – och inte är jag så överdrivet intresserad heller – det är den av de stora amerikanska sporterna som tilltalar mig minst – men New England Patriots såg svettigt bra ut i premiären mot New York Jets. Det känns redan som att de blir mer eller mindre omöjliga att hindra i år.
Systrarna Williams spelar kanske inte så storartad tennis längre, men de börjar bli väldigt bra på att hitta på ursäkter för nederlagen.
Branschbibeln Hockey News tror att Anaheim Ducks vinner Stanley Cup igen. Det tror inte jag.
Man blir inte back-to-back-mästare om man ersätter Teemu Selänne med Todd Bertuzzi.
Mitt eget tips återkommer jag med om någon vecka.
Jaså, det har varit friidrotts-VM också? I USA märktes det ungefär lika mycket som att det varit distriktsmästerskap i orientering i
Västergötland (för det har det väl?).
Konstigt, är det inte. Under OS finns inget större än det de kallar track & field – sen finns sporten överhuvudtaget inte.