Klimattoppmötet – en framgång och ett fiasko
På onsdagen enades länderna vid COP28.
Nu finns en knapphändig karta – men kan verkligheten ritas om efter den?
Det blir den stora utmaningen efter det historiska klimatmötet i Dubai.
”Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början.”
Mitt under Andra världskrigets mörkaste dagar, i november 1942, uttalade Winston Churchill dessa klassiska meningar.
Och det är samma känsla man får efter det klimatavtal som nu slutits i Dubai.
För vi är mitt inne i den mörkaste av tider – världens användning av fossila bränslen är på topp, liksom utsläppen. Vi går mot det varmaste uppmätta året någonsin, så långt detta år är uppvärmningen 1,43 grader och risken är inte obetydlig att vi överskrider 1,5-gradersgränsen redan i år. Nästa år kan dessutom bli ännu värre.
Isens utbredning i Antarktis trålar på rekordlåga nivåer. Avsmältningen av Grönlands inlandsis, tycks inte kunna hejdas även om världen slutar släppa ut växthusgaser – med en oundviklig havsnivåhöjning på 30 cm som följd.
Skarpare formuleringar
Mitt i allt detta finns nu en överenskommelse, presenterad av mötets ordförande, oljeshejken Sultan al-Jaber. Enligt denna uppmanas länderna världens länder för första gången till en övergång bort från fossila bränslen. Det blir alltså inget beslut om utfasning eller tydliga stoppdatum, vilket en del hade hoppats på före mötet. Det finns inga absolut krav kopplade till målen.
Samtidigt är formuleringarna betydligt skarpare än i tidigare utkast, vilket ses som en stor framgång.
Världens länder skriver under på att gå över från fossila bränslen ”på ett ordnat och rättvist sätt” samtidigt som de förbinder sig till "accelererade åtgärder under detta kritiska årtionde, för att uppnå nettonoll till 2050 i enlighet med vetenskapen."
Kolet ökar i Kina
Men hur detta ska förverkligas är fortfarande höljt i dunkel. Den karta ländernas regeringar nu har att navigera utifrån är ytterst knapphändig och frågan är om världen kan rita om verkligheten efter den?
Utvecklingsländerna behöver fortfarande hundratals miljarder mer i finansiering för att omställningen bort från kol, gas och olja ska kunna lyckas. Kina kommer att fortsätta öka kolkraften parallellt med sin hisnande satsning på förnybar energi. Även Indien kommer att lösa många framtida energiutmaningar med kol.
Den nödvändiga koldioxidinfångningen, som många sätter sitt hopp till men som hittills är ett monumentalt misslyckande, måste intensifieras något oerhört. Enligt IPCC:s scenarier måste vi senast 2050 ta bort mellan två och tio miljarder ton ur atmosfären varje år. Tio miljarder ton – det är mer än alla världshaven tillsammans absorberar.
Svårbemästrad kamp
När Winston Churchill fällde sina ord mitt under Andra världskriget, efter britternas framgång i El Alamein, kunde man ana de första tecknen på Nazitysklands kommande sammanbrott.
Men skillnaden mot i dag är att Churchill och resten av den fria världens ledare hade en tydlig målbild – att vinna kriget var högsta prioritet, överordnat allt annat, och de jobbade tillsammans mot detta. Det gick ut över den personliga friheten: Efter detta mål fick resten av samhället inordna sig.
Kampen mot klimatförändringarna är mycket mer svårbemästrad och splittrad, trots FN-chefens återkommande varningar om att vi befinner oss på ”highway to climate hell”.
Kartan är ofullständig. Verkligheten på flera sätt en fiende.
Förhoppningen är ändå att det vi ser är början på slutet för de fossila bränslena.
