I Berlin söks vägen till en jord utan fördömda
Haus der Kulturen der Welt i öppnar på nytt – mer progressivt kan det inte bli
Publicerad 2023-06-18
Ett år efter att Herman Lundborg 1919 öppnat ”Svenska folktypsutställningen” på Konstakademien i Stockholm publiceras en motskrift till hela den rasistiska statsapparaten – ”Dat läh mijen situd! Det är vår vilja: en vädjan till den svenska nationen från samefolket” av Karin Stenberg och Valdemar Lindholm. Den inleds retoriskt med ett citat från ”lappkännaren” Ossian Elgströms bok ”Lappalaiset”: ”Lappen är som ett barn han vet inte själv vad han vill och han formar sig efter sin omgivning” för att sedan göra strategiskt bruk av upplysningstänkandets kulturstadieteori för att ge samerna en röst och plats i tidens syn på historisk utveckling.
När Haus der Kulturen der Welt (HKW) i Berlin nyligen öppnade under ny ledning av Bonaventure Soh Bejeng Ndikung tillhör Stenberg den lilla skara som tillsammans med bland andra Forough Farrokhzad, Miriam Makeba och Sylvia Wynter tillägnats var sitt rum.
Tillsammans fungerar dessa frihetskämpar från hela världen som trösklar till den första utställningen ”O Quilombismo …” sammansatt av Team Ndikung. Många av verken i premiärutställningen gör också något med konstutställningen som form. Ett typiskt exempel är sättet på vilket utställningens dörrar bokstavligen öppnades med hjälp av Houngan Jean-Daniel Lafontants ceremonibaserade performanceverk ”Åkallan av Papa Legba”.
Papa Legba, väktaren mellan människor och andar inom haitisk voodoo, markerar inte bara starten för en ny historisk epok för HKW, utan också för ett nytt förhållande till historia. Erfarenheten av att leva med historiska paradoxer återkommer i en muralmålning av Tanka Fonta i nydöpta Sylvia Wynter-foajén. Verket ackompanjeras av ett sång- och danssolo där frågan om språkets roll före det latinska alfabetet tar kroppslig form.
Intresset för det soniska känns igen både från Ndikungs tidigare jobb på Savvy Contemporary och Sonsbeek. Trots tematiken och fokuset på performance, är det slående hur lugn och snygg utställningen är. När historiska våldsamheter åkallas är reproduktionen av våldet nedtonat som exempelvis i Grada Kilombas sakrala skulptur ”Table of Gods”, sammansatt av kolonialhandelns lyxprodukter kaffe, socker och kakao.
Besökarnas roll blir att pendla mellan att ge sig hän i en andligt transformativ solidaritetshandling och att lajva observerande vernissagepublik. Företrädare för det kritiska högmodet kommer garanterat att anklaga projektet för att verkställa samma tendens som man vill göra upp med. Men det vore att nonchalera HKW:s historiska komplexitet.
Vid kalla krigets slut var HKW tänkt att fungera som ett forum för icke-västerländsk kultur; ett slags inverterat Goethe-institut, där folk med erfarenhet från institutets verksamhet i andra delar av världen arrangerade utställningar om exempelvis det kinesiska avantgardet. Senare på 90-talet började utomeuropeiska curatorer bidra till programmet, och under senare år har HKW fokuserat på eurocentrismens förhållande till andra kosmologiers syn på kunskap och konst.
Flykten från slaveriet behöver inte omedelbart förstås som flykt till den liberala demokratins dominerande ideologi
Med projekt som Animismus, Transmediale och Illiberal Arts tillsammans med presentationer av inflytelserika interna kritiker av den koloniala modernitetens dominerande kultur såsom Hubert Fichte, Carl Einstein och Aby Warburg har HKW mer än någon annan vänt och vridit på frågan om konst och kultur i ett postkolonialt Europa. Sakta men säkert har denna högmodernistiska representant och symbol för Pax Americana förvandlats till det självkritiska Europas viktigaste kulturinstitution.
Hugh Stubbins kongresshus från mitten av 1950-talet tar nu under Ndikungs ledning ytterligare ett steg i förvandlingen från USA-sponsrat propagandabygge för västerländsk modernitet till en kulturpolitisk vision i praktiken för en jord utan fördömda.
Att låta ”Quilombismo: ett afro-brasilianskt politiskt alternativ” (1980) av Abdias do Nascimento tjäna som startskott för första utställningen är genialt. Medan do Nascimento gjorde strategiskt bruk av termen ”quilombos” – beteckningen på livsformer för förrymda slavar i Brasilien från början av 1500-talet till 1888 – så utvidgas termen på HKW till en alternativ utgångspunkt för ett gemenskapande som undviker upplysningens estetiska universalitet och dess särställning i den liberala demokratin.
Detta kritiska bruk av quilombismo antyder att flykten från slaveriet inte omedelbart behöver förstås som flykt till den liberala demokratins dominerande ideologi. Ett imponerande försök nu när den ekonomiska elitens liberaler flyr allt vad demokratiskt inflytande heter (som Quinn Slobodians uppmärksammade i ”Crack-Up Capitalism”, 2023) för att söka skydd i skatteparadis och hos diktaturer som aldrig har varit så mycket för upplysningens estetik.
Som ett försök att i praktiken omformulera begrepp som värld, mänsklighet och rättvisa utan att låta sig duperas av identitetsfrågor och relativism är ”O Quilombismo” imponerande. Liksom dagens kapitalister flytt folkmakten, skapar en utvidgad förståelse för flykten från slaveriet ett annat förhållande mellan konst och liv än den som antingen pockat på ett överskridande eller fastnat i ett sönderstampade av institutionskritiska gester. Om denna förvandling av Quilombismo till ett verb kommer att växa på sikt vet jag inte, men just nu kan jag inte tänka mig något mer progressivt.
