Radikal brytning med det nationalromantiska
Göteborgskoloristernas måleri innebar en liten revolution
Publicerad 2023-04-28
När morsan gick i pension strax före sjuttioårsstrecket byggde hon om salongen till en ateljé. Sedan hon var 14 hade hon klippt, tvättat och permanentat halva Katrineholm, men nu var det dags att byta bana.
Måleriet flödade, och snart var varenda vägg där hemma fylld av färg och form. Hon hade visserligen gått en kurs i färganalys på 80-talet, men varifrån kom detta märkvärdiga självförtroende att bara börja måla, efter kort utbildning i folkskola, och utan att knappt ha satt sin fot på vare sig Nationalmuseum eller Moderna museet? För att fatta detta måste vi kanske ta oss till Göteborgs mellankrigstid.
Göteborgskolorismen som begrepp myntades i mitten av 1930-talet och har kommit att representera en brokig grupp Valandstudenter som med ett föreställande måleri lät färgens sensationer trumfa figurativ precision. Med forsknings- och utställningsprojektet ”Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus” fortsätter Göteborgs konstmuseum sitt ambitiösa projekt att omformulera 1900-talets konsthistoria.
Denna gång rör det sig dock om en relativt konventionell genomlysning av en rörelse med stort inflytande över svensk konst. Som föregångare lyfts Gösta Sandels, Carl Kylberg och givetvis Valandläraren Tor Bjurström som avgörande gestalter. Vissa jämförelser görs med dansk och norsk kolorism. Utställningen omfattar också efterföljare som Maj Arnell och Kent Lindfors.
Även om viss tonvikt ges åt konstnärernas biografier behandlas konsten också från en mängd andra perspektiv i den generösa katalogen. Men av den imponerande blandning av teoretiska, geografiska och ekonomiska raster som dessa essäer ger syns väldigt lite i utställningens komposition. Målningarna presenteras under konstnärskap och lösa teman. Galleriväggarna på de tre etagen är målade i olika färger som plockats upp från verken.
Ibland blir det snyggt, ibland bara märkligt. Det trista är just att utställningsdesignens försök att kasta nytt ljus på Göteborgskolorismen är helt väsensskilt från katalogens olika ramverk. Med tanke på hur mycket det finns att lära sig från katalogen hade jag gärna sett en stark voice-over i själva utställningen baserad på de gedigna artiklarna.
När irritationen över denna ogenomtänkta dissonans lagt sig återstår inget annat än att själv försöka skapa sig en meningsfull berättelse kring vad som pågår. Och efter ett par timmar i utställningens tre stora gallerirum slås jag av att konstnärer som Åke Göransson, Ivan Ivarson, Nils Nilsson, Ragnar Sandberg, Inge Schiöler, Karin Parrow, Ragnar Sandberg, Märta Taube-Ivarson och Waldemar Sjölander faktiskt representerar en liten revolution i svenskt måleri. För det första framstår rörelsen som så mycket större än vad jag tidigare föreställt mig, och för det andra framstår brottet med det nationalromantiska som radikalt.
Kring sekelskiftet 1900 hade ju högborgerliga konstkritiker som Carl C Laurin kanoniserat Bruno Liljefors, Carl Larsson, Anders Zorn och Carl Milles. Under mellankrigstiden när Laurin börjar sörja överklassens minskade dominans över svensk kultur hade Göteborgs konstmuseum just slagit upp portarna för allmänheten på Jubileumsutställningen 1923.
Dit gick bland annat Åke Göransson (som också visades på Liljevalchs förra året) från 30-kvadrataren på Landala där han bodde med sin morsa och fyra syskon. Vid sidan om avancemanget från tvålpojke till frisör hos en barberare på Vasagatan studerade han konsthistoria och filosofi på egen hand, blev förtjust i socialdarwinisten Herbert Spencer och tog Hermodskurser i teckning och måleri. Efter att ha tagit ett frisörjobb i Dals-Ed återkom han till Göteborg och började på Valand 1924 för studier hos Tor Bjurström, i sin tur elev till fauvisten Matisse.
Under 1930-talet isolerade han sig i lägenheten, och 1937 gick han vidare till Lillhagens mentalsjukhus på Hisingen. Schizofrenin hade tagit honom. 1940 hittades målningarna i kökssoffan och det blev en stor utställning på Göteborgs konsthall, hyllad av den socialistiska kritikern Gotthard Johansson.
Det socialdarwinistiska intresset för den biologiska formens förhållande till mänskliga drag och förmågor levde vidare hos Arne Stubelius som upptäckt Göranssons målningar i soffan. I sin studie från 1954 av Göranssons verk utgick han ifrån att kroppstyp motsvarar personlighet. Kanske kan vi säga att det fysiopsykologiska i denna ”somateori” avlöste socialdarwinismen som vägledande för den konstkritiska delen av den sociala ingenjörskonsten? Några sådana spekulationer bjuder dock inte katalogen på, men kanske kan frågor kring förhållandet mellan Göteborgskoloristerna och svensk modernitet bli ämne för nästa forskningsprojekt? Vilken roll spelade exempelvis Göteborgskoloristerna för svensk identitet och samförståndsanda?
Det revolutionära med Göranssons måleri, liksom med flera av de andra koloristerna är att det är sprunget direkt ur fattigsverige in i friheten att själv forma en målerisk relation till världen. Det är en frihet som ges av öppna museer och bibliotek å ena sidan och en konstutbildning å den andra. En frihet som värnar den egna förmågan att genom estetik undersöka och skapa ett sammanhang i en splittrad värld genom att lyfta fram visualitetens materiella aspekter.
Färgarbetet framstår som ett eget kraftfält – en märkvärdig miljö varifrån perceptionen undersöks i grunden. Inför vissa målningar, som exempelvis Göranssons ”Moder sovande”, så tror jag inte det räcker med några fenomenologiska eller psykoanalytiska perspektiv för att begripa vad som pågår. I stället föreställer jag mig att det är något försubjektivt och neurologiskt i det tänkande som pågår i detta skimmer. Helt klart är att måleriet representerar något mer än en personlig erfarenhet.
En kritisk utgångspunkt för detta måleri är att de bilder som vi vanligtvis möter skapar ett gap mellan en inre och en yttre verklighet som måleriet försöker bygga samman. Såtillvida är kolorismen lika mycket idealism och realism som perfektionen hos Liljefors, Larsson och Zorn. Men om de senare upptas av motivens yttre natur, så omfattar kolorismens natur också den målande människan. Och det är slående att rörelsen sammanfaller med demokratiseringen av Sverige under 1920-talet och den kulturpolitiska demokratiseringen av konsten under 1930-talet. Det vill säga en period där frågan om vad som ska räknas som svenskt och mänskligt står på den politiska agendan.
Kontrasterna mellan en blå buss och det gråa stadslandskapet hos Ragnar Sandberg. De vibrerande och uppskruvade färgerna hos Ivan Ivarson eller det på samma gång analytiska och existentiellt skärskådande i Karin Parrows porträtt. Tillsammans bildar detta utgångspunkten för en konst med långt större inflytande än vad utställningen ger sken av.
För den som har den minsta kunskap om alla hundratals målerikurser och konstföreningar i det här landet vet att den sociala energi som finns i Göteborgskolorismen på intet sätt tillhör det förflutna. Det räcker med att ta en tur runt vårens alla konstrundor för att upptäcka att friheten att undersöka förhållandet mellan en inre psykologisk och biologisk verklighet och en yttre värld fortfarande är attraktiv. Dilemmat med den till synes ohistoriska universalism som Göteborgskolorismen öppnat upp för är att den riskerar att göra sig beroende av en lägre konst, med oförmågan att låta människan, måleriet, och världen tillhöra ett och samma färgorienterade tänkande.
