Ja, man kan bli mätt på Karin Broos måleri
Jag vill lära känna det mindre polerade konstnärskapet
Publicerad 2023-06-13
Hur många händelser vid vatten, kvinnor, skogar och hundar har en konstnär i sig?
Frågar man Karin Broos så kanske hon skulle säga: lika många som havet är oändligt. Men som betraktare tänker jag: någon gång måste man mättas. Och mättas gör man inne på Liljevalchs, där Broos har sin största utställning någonsin.
Många av målningarna har redan ställts ut, men framför allt är många av motiven återkommande. Broos utgår från det vardagsnära, det som finns intill henne, döttrarna, barnbarnen, djuren och bryggan där de badar.
De idylliska, lantliga svenska miljöerna och de svala kvinnorna (oftast hennes döttrar) med blicken någon annanstans än riktad mot kameran är hennes målningars signum. För även om Broos konstnärliga praktik i första hand är i måleriet, så utgår målningarna främst från fotografier hon själv tagit. Även hundarna och barnen florerar som motiv, oftast för kvinnorna att vända sig till eller vända sig bort från. Det finns en känsla av att målningarna ligger i dvala och vilar, samtidigt som en mättnad genomsyrar hennes verk.
Vissa målningar har en häpnadsväckande finkänslighet och teknik. Som verket ”Gardinen 2” (2011) där framför allt den röda, genomskinliga gardinen som fladdrar skapar en fängslande rörelse i rummet. Även i ”Bordet” (2013) finns en stillsam ömhet och samtidigt kaotisk värme. Något som bär upp många av verken. Men en del målningar känns mindre färdiga och upptar mig betydligt mindre.
Utställningens titel ”Svart sol”, som anspelar på Julia Kristevas bok om melankoli med samma titel, skulle kunna vara en antydan om målningarnas övergripande tematik.
Men mer slående än det melankoliska är framställningen av den idylliska naturen, vattnet, skogen, dit hon ofta återkommer. De intima rummen skapar därför en annan sorts dynamik och känns inte lika polerade. Dessa tar mindre hänsyn till den natursköna traditionen. Trots att idyllen tränger sig in även där.
Jag är inte säker på att Broos verk frångår den manliga blicken, den som ofta skildrar kvinnor som står vända bort från betraktaren
Arbetet med ljuset, de mer distinkta färgskalorna, gör mig påtagligt mer intresserad. Disharmonin mellan de svala kvinnorna och de mer färgrika miljöerna skapar andra dimensioner. För de återkommande kvinnorna, bortvända mot eller i vattnet, känns liksom lite gjorda nu.
Det slutna, idylliska universumet, med lite utrymme för det oväntade att träda in, tänker jag är Broos safe space. Det blir både hennes avgränsning och, som jag ser det i denna utställning, hennes begränsning. Därför blir motiven där hon arbetar med natten snarare än den släta dagen, där ljuset måste arbeta mer explosivt, ett mer intressant grepp i hennes konstnärskap. Det gör hon till exempel i ”Månskensnatt” (2022) och i ”Hundarnas gata” (2022). I ”Månskensnatt” utgår hon från samma brygga som hon ofta återkommer till, men målar utifrån natten och blixtens sken.
När jag såg filmen ”Speglingar” av Sara Broos om konstnären Karin Broos, tänkte jag på hur Saras metod för att komma nära sin mamma var att låta henne ligga i sängen för att prata. På samma sätt som många av Karin Broos motiv föreställer kvinnor som ligger, ofta bortvända från betraktaren, emellanåt bortvända från barnen. Snarare än en framställning av melankoli, är det också tillståndet för vila, för intimitet och trygghet. Inte förrän Karin Broos lägger sig i sängen, börjar hon prata med sin dotter. Annars förblir hon gömd bakom kameralinsen, kanske som skydd från att träda in i det faktiska mötet med sig själv och verkligheten.
Men det intressanta är politiken bakom begäret efter den bortvända kvinnan. Både utifrån konstnärens och betraktarens perspektiv. Det är ett återkommande grepp hos många andra konstnärer genom tiderna, oftast män. Edward Hopper, Ola Billgren och Vilhelm Hammershøi är andra exempel på konstnärer som arbetar både i den rörelsen och har en del likheter med Broos verk.
Visserligen är de nämnda konstnärerna män till skillnad från Broos. Men jag är inte säker på att Broos verk frångår den manliga blicken, den som ofta skildrar kvinnor som står vända bort från betraktaren, inte sällan i nattlinnen, sittandes vid spegeln eller mot en horisont. Kvinnan som inte vänder sig mot betraktaren tillskrivs en mystik och ger sken av ett sjukt eller melankoliskt tillstånd. I stället för att bortvändheten tolkas som en kraft, så betraktas de som passiva och nedsjunkna. Melankolin, som tematik på Liljevalchs, blir därför till slut en reproducering av slitna troper.
När kvinnorna distanserar sig från objekten, rummet, barnen så förstärks idén om det melankoliska tillståndet. Som i den klassiska målningen ”Det stora blå” (2010), då kvinnan ligger med ryggen mot sin vakna bebis. Samtidigt finns ett flertal motiv där kvinnorna vänder sig bort från betraktaren, men med blicken fixerad in mot barnen och hundarna.
Snarare än melankoli upplever jag alltså tillstånd av vila, närhet och mättad stillhet. Kvinnorna står i harmonisk ordning till de miljöer de befinner sig i. När jag ser Hoppers bortvända kvinnor, till skillnad från Broos, blickar de ut mot en horisont där ett annat liv väntar. Men i Broos verk upplever jag att kvinnornas sinnesstämning harmoniseras, snarare än distanseras, i miljöerna hon gestaltar.
I ett av Broos senaste verk ”Väntan på en gäst” (2023) träder hon märkbart ut från sin återkommande praktik, och det känns. Målningen drar åt ett mer surrealistiskt, episkt håll och arbetar mer med drömmen och mardrömmen som källa för inspiration. I filmen ”Speglingar” drar jag mig till minnes att Broos började måla ansikten med ett annat sorts elände i sig. Var är de? undrar jag och tänker att jag vill lära känna det mindre polerade konstnärskapet som jag får känslan av att Karin Broos också arbetar med, men som inte ges utrymme till förmån för de mer återkommande miljöerna och motiven, med utgångspunkt i kvinnorna och de stilla händelserna vid vattnet.
