Nästan i verkligheten

Den stora gula luftfyllda övertjocka madrassen fyller sitt rum och brummar olycksbådande. Men den är möjlig att hoppa på, krypa på, ta i besittning. För att vara ett verk av Fabrice Gygi är Airbag Generation Yellow diskret som makt- och auktoritetskritiker. Den ligger bara och sväller, spärrar av rummet.

Men verket kan användas liksom flera andra på Magasin 3. En portabel bar med musik, en vallokal: avspärrad, inrutad med den helt genomskinliga valurnan. En bild av den representativa demokratin som något vi kan begripa oss på, något som är transparent. Gygi arbetar med små förskjutningar. Vi är nästan i verkligheten - vallokalens bänk, bord, bås - men i ett spöklikt stillastående, i ett fruset ögonblick som bara vi själva kan baxa vidare. Gygis konst väcker en längtan ut, bort. Den förför inte genom att skapa illusioner utan genom att ta bort dem. Det nästan skär i ögon och öron.

På väg ner i konsthallens undre våning blir det något annat, något mycket tydligare. Här hänger bomber och minor, här skapas associationer till tortyr, kontroll. Överdimensionerade byggen, en läktare. Här ska ses och bli sett. En förryckt teaterscen där betraktaren bjuds att ta plats i verket och klättra upp i (bevaknings)tornet.

Fabrice Gygis utställning kräver helt klart mycket av betraktaren: en vilja att ställa om sig, ställa in sig på en konst som använder den statliga och polisiära kontrollens former. En onjutbar konst för en onjutbar tid.

På Magasin 3 öppnar två utställningar samtidigt, som ett sidospår från Gygi kan man uppfatta Walking & Falling - även den om kontroll men på ett privat, psykologiskt plan.

Utgångspunkten är Laurie Andersons låt och text från skivan Big Science (1982) som poetiserar gåendet som ett ständigt fallande och återtagande av balans - gåendet som förlust av kontroll, att komma vidare med misslyckandet intill sig.

Utställningen är liten, välgjord men kanske lite tunn för sitt stora anslag. Laurie Anderson-citatet är genialt, elegant, rytmiskt. Konsten får illustrera en idé och utställningen kan upplevas som märkligt stum. Men flera intressanta verk får utrymme, som till exempel Danica Phelps som dokumenterar gåendet och den privata ekonomin, dokumentationer av Rebecca Horns sjuttiotalsperformance där kroppen expanderat och tagit omvärlden i besittning. Stumheten till trots finns det en pedagogisk poäng med tematiseringen - en öppning mot nya sätt att uppfatta konstverken. De går, de faller, de går.

Konst

Ulrika Stahre