Kanske kan Istanbul resa sig igen

Karamustafas konstnärsskap är enastående

Fredrik Svensk

helskärm

Gülsün Karamustafa, född 1946, är en klassisk samtidsberättare. Hennes material är både alldagligt och extraordinärt. Tänk er vardagen i ett Istanbul under dess senaste femtio år av superexpansion. Tänk er ett liv mitt i den turkiska senmodernitetens kriser med det Ottomanska riket i ryggen. Där har ni ryggraden i Karamustafas enastående konstnärskap.

I den retrospektiva utställningen Efter kosmopolis på Lunds konsthall får vi följa Karamustafas ikoniska fängelsemålningar från tidigt 70-tal, fram till säregna kommentarer om dagens repressiva klimat i video, fotografi och installation. Med tanke på Karamustafas engagemang mot förtryck i Turkiet är det slående att utställningen öppnade parallellt med Sveriges ansökan om medlemskap i Nato och debaclet med Erdogan.

I början av 00-talet var läget ett annat. Nyliberala reformer och EU-medlemskap stod på agendan för Turkiet. Då gjorde Karamustafa videoverket Män som gråter (2001), där hon iscensatte manliga filmstjärnor från 60-talet som på ålderns höst faller i gråt när de blir lämnade av sina fruar. Ett verk som syr samman en feministisk triumf med kulturindustrins makt i ett Turkiet som var på väg att återigen göra Istanbul till en global världsstad för både öst och väst.

För mig beskriver verket en anda som gjorde Istanbul så attraktivt i början av millenniet. En tid då maskuliniteten grät offentligt och en ny värld var möjlig. Tjugo år senare har nyliberalismen kompletterats med en accelererad etno-nationalism. Världen stänger sig, och kanske krävs det en stoisk inställning för att stå ut i både Turkiet och Sverige. Men hur kan en stad vara stoisk?

Installationen Stoisk stad från 2021 består av höga pelare varpå färgglatt kitschiga djur är placerade i en blomstrande miniatyrtillvaro. Verket är ett exempel på hur
Karamustafa utgår från tillståndet i Istanbul just nu och gestaltar vad som kan resa sig ur den nuvarande allt mer repressiva situationen.

Kitschigheten hos Karamustafa fungerar både nostalgiskt och utopiskt. Men framförallt fångar den ett särskilt sentiment i den turkiska modernitetens självbild, präglad av statskupper, uppror varvat med blomstrande perioder. Om den bara inte reagerar så affektivt på dagsläget kan kanske kosmopolen Istanbul resa sig igen?

I de nya kortfilmerna Pappa och Mamma (2022) har Karamustafa utgått från sin familjs fotoalbum och återskapat sina föräldrars liv i den unga republiken. I bilderna skildras
två till synes harmoniska och okomplicerade uppväxter och liv som radiojournalist respektive lärare.

Men effekten av den nostalgiska musiken och det intima berättandet om vad ”hon minns” framhäver samtidigt en enorm sorg och kamp. De lyckliga bilderna ställs mot ett reellt våld och lidande som bara kan anas. Båda filmerna avslutas med samma fras: ”Och mest av allt minns barnet sorgen, förtrycket och orättvisan som en gång rådde i ett land, trots att det aldrig är tydligt i fotografier.”

Karamustafa lyckas med Mamma och Pappa på ett sakligt sätt skriva
in sina föräldrar i sin egen konsthistoria, och samtidigt utveckla en teori om fotografi och historieskrivande som talar rakt in i dagens Turkiet.