Chefen avgick – men missen kommer att ge eko i framtiden
Sinziana Ravini kommenterar konflikten på Documenta
Uppdaterad 2022-07-26 | Publicerad 2022-07-21
Hur fri är konsten egentligen? Och vem betalar när den så kallade fria konsten går för långt? Ja, inte är det konstnärerna själva, om vi tittar på vad som nyligen hände på Documenta i Kassel när det indonesiska kollektivet Taring Padis verk People’s Justice (2002) uppdagades och Documentas chef Sabine Schormann tvingades avgå. Hon hade hävdat att hennes roll var att bana väg för konsten, inte att kontrollera den.
Verket, som ursprungligen gjordes för att kritisera Suharto-diktaturens förtryck av det indonesiska folket mellan 1967 och 1998, innehöll ett par groteska figurer med klart antisemitiska drag. En figur hade fått ett grisansikte, en davidsstjärna på halsduken och inskriptionen Mossad på hjälmen. En annan hade fått huggtänder och blodröda ögon och bar en svart hatt försedd med SS – förkortningen för nazistiska Schutzstaffel.
Documentas curatorer, kollektivet Ruangrupa förklarade omedelbart att de inte hade lagt märke till verket, bad om ursäkt och såg genast till att täcka det. Men detta räckte inte. Hets mot folkgrupp är inte okej. Uppluckringen av gränsen mellan antisemitism och politisk kritik när judar kollektivt hålls ansvariga för Israels politik, är inte okej. Ur ett estetiskt perspektiv är konstverket heller inte särskilt intressant, men det är en annan diskussion.
Ur ett konstinstitutionellt perspektiv är det rätt att Sabine Schormann fått avgå, och jag hoppas att Documentas ledning lär sig något av denna olyckliga situation, så också konstnärerna som i och med detta verk dragit ned alla i skiten, vilket ju inte är särskilt lojalt med tanke på årets kollektiva anda.
Redan några månader innan Documentas öppning uppstod en konflikt kring konstnärsgruppen The Question of Funding, som anklagades av en bloggare för att vara antisemitisk. När Documenta skapades 1955 var syftet att ge den konst som hade behandlats av nazisterna som «Entartete Kunst» en plats. Hade Documenta nu blivit en plattform för antisemitiska vindar? Anklagelsen baserades på det faktum att några av de deltagande palestinska konstnärerna hade stöttat den internationella BDS-kampanjen, som klassats som antisemitisk av den tyska riksdagen. Men att jämföra kampanjen för bojkott av israeliska varor med antisemitism, är även det en grov och olycklig likställning.
Hade konflikten kunnat undvikas? Ja, om curatorgruppen hade skickat en kommission som kunde granska utställningens alla delar innan pressvisningen. Så lär det också bli i framtiden, vilket egentligen är synd.
Ruangruppa försvarade konstnärsgruppen och lovade att de på inget sätt hade med antisemitism att göra, så också Schormann, som lade skulden på visselblåsarna. Vi får hoppas att Documenta nu tar itu med sin egen historia. Det har nyligen uppdagats att en av Documentas tidiga konsulenter och medskapare, Werner Haftmann, var nazist och tittar man på årets upplaga av konstnärer finns det så gott som ingen bland de 1500 konstnärerna som är judisk.
Vad bevisar denna konstskandal egentligen? Inget annat än den kollektiva cureringens gränser. När ett kollektiv bjuder in andra kollektiv, som i sin tur jobbar med långvariga processer, är det så gott som omöjligt att ur ett curatoriskt perspektiv få överblick över hela utställningen. Curatorgruppen Ruangrupa sade redan på pressvisningen att de såg framemot att upptäcka utställningen med oss journalister. Det om något borde ha gett oss en föraning om den annalkande katastrofen.
Hade konflikten kunnat undvikas? Ja, om curatorgruppen hade skickat en kommission som kunde granska utställningens alla delar innan pressvisningen. Så lär det också bli i framtiden, vilket egentligen är synd. Risken är stor att man då producerar en ny Entartete Kunst-kategori. Hur det än är, så har den fria konsten alltid vunnit på gränser och förbud. Problemet med denna dåligt hanterade konflikt är att vi i det långa loppet riskerar att få en alltmer polisiär konstvärld, där konsten kommer regleras av såväl statliga organisationer, curatorer och slutligen – konstnärerna själva.
"Die Mauer ist im Kopf" (ungefär ”Den mentala muren”), som någon sade. När Beuys tillfrågades vad han ansåg om Berlinmuren, lär han ha svarat: "Den borde vara 5 cm högre", vilket kan ses som ett skämt, men också som en påminnelse om att konstnärer även bör tänka på formella aspekter. Men politik och estetik har alltid gått hand i hand. Det är därför konsten är både fri och ofri, beroende av kontext, institutioner och människor.