Vårsalong på språng

Vårsalongen är utan konkurrens det mest traditionsbundna Stockholm har i utställningsväg. Född 1921 har den upplevt både att vara i centrum och i en folklig periferi med amatörstämpel. Sedan några år pågår en långsam process in mot (ett mer splittrat) centrum igen. Förra årets stora designutställning följs i år upp med en genrebredd som inte funnits tidigare: nu visas mode, design, konsthantverk, grafisk formgivning men också måleri, foto, film, installation, relationella projekt.

Förtroendeingivande är årets mer internationella jury och curatorlag, amerikanska Laura Cottingham, danske Erik Steffensen och iranske Tirdad Zolghadr. Alla tre utövande konstnärer och mångsysslare i konstvärlden och med tydlig känsla för vad som kommunicerar, vad som är mer stumt. Så har årets salong också blivit en sober liten pärla, rumsligen inramad av två mer anspråksfulla projekt. I konsthallens ena ände visar Konst­rea ett stort marknadstält med osignerad konst till salu, i den andra har konstnärsgruppen ak28 byggt ett eget rum som bara nås (med fri entré) utifrån. Kons­tens värde utanför en marknad som bara bryr sig om signaturer och äkthetsintyg – och utanför institutionen, i ak28:s fall. I deras rum handlar konst om kommunikationen, kommentaren, händelsen. Inget som säljer, alls.

Vårsalongen hålls ihop genom att olika genrer hänger samman, i sin tur under ytan tematiskt sammanhållna. Som en komposition där olika stämmor harmonierar. Av enstaka verk kan nämnas Gisela Schinks Jag orkar inte knulla längre – Vill du ha en väska?, en jätteinstallation med tygväskor, mönstrade, illustrerade, blomsterlika. Martin Nordströms Light Men, Children and Dogs håller balansen i det smala utrymmet mellan ironi, sentimentalitet och politik medan Nygårds Karin Bengtssons Woman by White House fångar en hel film i sin koncent­rerade svalka. Mer dadaistiskt är Thérèse Kristianssons Verktygslåda för två motorsågar och en yxa – skräddarsydd, magisk.

Ulrika Stahre