En udda barnflicka med sexdröm om familjen
I Emeli Bergmans roman är au pairen en detektiv på jakt efter mening
Publicerad 2023-09-17
Jag brukar ha svårt för vardagsromaner. Varje gång jag lyckas läsa ut en känner jag att jag borde belönas med ett tålamodspris. Men jag har fel förstås. Vad är ”På spaning efter den tid som flytt” om inte en enda stor vardagsroman? Vardagen flyr oss ständigt. Vilka minns exakt vad de gjorde runt 17 i går, eller vad de åt till frukost förrgår? Vardagen sveper oftast förbi oss likt en tjuv om natten. Ibland får vi syn på den, ibland inte. Var börjar den? Var slutar den? Ingen tycks veta.
Den franske filosofen Maurice Blanchot lyckades i alla fall lokalisera den, när han hävdade att vardagen är det som ligger på gränsen till vår perceptionsförmåga. En författare som tycks vara upptagen av denna gräns är Emeli Bergman. I ”På undersidan av dagen”, som kom ut på danska häromåret, undersöker hon olika vardagssituationer utifrån en kvinnlig au pairs perspektiv.
Mina förväntningar på romanen är rätt så höga när jag läser att den belönades med både Michael Strunge-priset och Blixenpriset för Årets talang, samt nominerades till flera andra priser som Politikens litteraturpris, Montanapriset och Kritikerpriset. Den sobert enkla och varma stilen påminner i sina bästa stunder om H C Andersens djupt socialistiska barnsagor, deras vemodiga klokhet och brist på effektsökeri, i sina sämsta om ett par hastiga dagboksanteckningar, som inte processats än. Historien är trög. Handlingen så gott som obefintlig. Hade det inte varit för en sexdröm där Anna, som historiens hjältinna heter, drömmer att hon har sex med hela familjen, hade jag haft svårt att penetrera den schamporeklamsfagra ytan.
Men mörkret finns där. Anna är på flykt från en sorg över sin brors alltför tidiga bortgång i en överdos och en familj med väldigt otydliga konturer. Hon går från familj till familj som om hon sökte efter den hon aldrig fick. Vardagstingen blir som en mur mellan henne och hennes avdomnade känslor. Vad skall man annars säga om passager som: ”Det hände ofta att matrester flöt upp genom avloppet medan jag duschade och att jag råkade smörja upp dem längs benen när jag tvålade in mig. Det kunde vara linser i olivolja eller Anastasias jordnötssås, chili och små svarta kryddblad som glittrade i det vibrerande ljuset från lysrören”. Ingenstans får vi veta vad Anna faktiskt känner inför matresterna som sådana – som liksom många andra välbeskrivna ting eller sopor i hemmen fungerar som tecken för det bortträngdas återkomst.
”På undersidan av dagen” är både en roman om melankolins och känsloarbetets alienerande dimensioner, för vad jobbar man med som au pair om inte först och främst känslor, både sina och andras? Ibland framstår Anna som en bättre mamma än mammorna själva, ibland som en cynisk soc-assistent (”att kalla sitt barn omöjligt eller till exempel geni, bara verkade som en ursäkt för att slippa lära känna det”), ibland som en metafysisk detektiv på jakt efter en mening som inte finns. Ibland undrar jag om Anna överhuvudtaget är intresserad av det faktiska au pair-jobbet. Om inte jobbet är ett sätt att få insyn i andras liv, ja helt enkelt få den makt hon aldrig fick i sitt, och att det är därför hon ofta får känslan av att gå runt i en miniatyrvärld.
Till slut möter jag smärtpunkten. En natt drömmer Anna att hennes mor är liten och att hon själv är stor. Hon säger då till sin mor: ”Jag skulle ju ha varit din barnflicka. Det skulle ha varit bättre”. Det säger allt. Eller är smärtpunkten någon annanstans? I en kaffekopp eller annat obetydligt ting? Vem vet? När människor förtingligas och objekt blir levande, är det kanske tingen som bär på alla svar.
