Jag blir så nostalgisk att jag nästan baxnar
Roland Poirier Martinsson vill dela ut diplom för Åsa Beckmans bladvändare om kulturbarn
Uppdaterad 2024-04-29 16.21 | Publicerad 2024-04-09
Åsa Beckmans ”Kulturbarn” är en suggestiv exkurs från idén att barn till en ”skrivande och förtrollande förälder” delar ett psykologiskt mönster med varandra. Att de tenderar mot sin författande förälders egenskaper, somliga i formen av ”ett konstnärligt medberoende”, det vill säga tvångsbeteende, andra genom en internaliserad bildningsresa, ytterligare andra i ett liv av kvardröjande bitterhet.
Låt mig kort säga några ord om genren: Nuförtiden grovsorteras essäistiken i antingen argumentativa texter som vill hävda en tes eller reflekterande texter som vill finna en tes. I första fallet liknar den oftast misslyckad populärvetenskap med pinsamma litterära anspråk och i andra fallet ändlösa kulturartiklar, slappa i tanken, slappa i stilen.
”Kulturbarn”, däremot, utgår från en aning, hävdar ingen tes, söker ingen framåtrörelse. Den gör inga större anspråk än att redogöra för en upplevelse i ordets egentliga mening, vad som har gjort intryck, då och då sammanfatta några punkter. När allt är sagt och gjort är Beckman tillbaka där hon började, som om hon kommit hem från en dagsfärd.
Det är en ytterst svår skrivkonst. Hur undvika tristessen utan att hamna i det patetiska? Hur driva berättelsen utan affekterad dramatisering av skeenden?
Beckman, dotter till den motsträvige författaren Erik Beckman, lyckas och gör en bladvändare av det lågmälda. Stilistiskt är texten kongenial med sitt ämne.
Jag söker i det digitala efter bilder på hennes pappa och finner ett tidstypiskt porträtt från 1960-talet, skepparkransen, snedluggen och svartbågade glasögon. Sådan är också bokens stil, och då syftar jag inte på hur hon skriver om pappa, utan i vidare bemärkelse hur stilen medvetet eller inte präglas av en tidsanda. Det innebär inte ett dammigt dokument, somligt väcker starka känslor, dess teman är närvarande, långa stycken ligger nära kulturreportaget – men själv blir jag ibland så nostalgisk att jag nästan baxnar.
Några tankar: Beckman vill avmytologisera författargeniet, men finner symboler (författarens arbetsrum, skrivstolen, bokhyllorna, familjen) som hon fyller med magisk kraft. I en passage undrar hon om vår tids avförtrollning – den mystiske konstnärens arbetsrum ersatt av kontorshotellet, det slutna sällskapets exklusivitet utbytt mot det digitala bibliotekets marknadsplats, det gudagivna uppdraget inklämt mellan hushållsbudget och blöjbyten – är att sörja, men tycks dra slutsatsen att summan av kardemumman ligger på plus: ”[F]ler människor kommer till tals, med fler och andra erfarenheter […] vad som betraktas som kultur [har] blivit bredare och mer generöst.”
Ursäkta, men jag tror inte att det är vad hon känner. Jag tror att hon gör en eftergift till samtiden, där ”kulturelit” har blivit ett skällsord, egensinnighet en lustifikation. Det finns ingen demokratisk nytta i att förflacka det arbete och mod som krävs för att tänja sin förmågas gränser. Vad är värdefullt i att fler kan vara med om de flesta pratar goja?
Tillbaka till temat. Att en barndom med en ”skrivande och förtrollande förälder” formar en viss sorts människor, jag förstår nog det, men vill vidga kriteriet: en skrivande och förtrollande och framgångsrik förälder. Barnet till det erkända geniet ärver kulturellt kapital, men hundratusen människor har vuxit upp under samma komplexa omständigheter minus erkännandet. För de flesta brast det i talang, arbetskapacitet, men för en del bestämde annat: ödet, tillfälligheter, förmågan att begränsa sitt supande.
Barnet till den framgångsrike författaren utvecklar tidigt en relation till sådant som summeras till bildning, men då är det möjligen inte främst kunskaperna, utan något mycket viktigare: den självklara tillhörigheten.
Och hur mycket har det egentligen att göra med förälderns originalitet, konstnärens privilegier, excentrikerns krav på omgivningen? Är inte samma sant för raka motsatsen, konventionens prototyp, nämligen den bildade borgerligheten? Vad har i sådana fall dessa produkter av samma svunna tid gemensamt? Själv betraktar jag dem som närmast symbiotiska och är ibland inte alldeles säker på vilken av de båda författaren tillhör.
Att Erik Beckman bedrog sin hustru med Kristina Lugn framställs som särskilt mättat eftersom det är Erik Beckman och Kristina Lugn, men den sortens tragedier är inte mindre dramatiska för barnen till mellanchefen på posten som vänstrar med sekreteraren.
Jag nämnde att ”Kulturbarn” rör sig mellan essän och kulturreportaget eller, bättre ändå, att essän befruktas av kulturreportaget. Framför allt diskuteras familjen Thomas Manns mycket märkliga erfarenheter, men Beckman inventerar vittnesberättelser hela vägen från München till Södermalm. Hennes personliga erfarenheter är omistliga, men mera som vägvisare än självbiografi.
Detta måste upprepas. Boken är inte navelskåderi. Den handlar om många barn och deras föräldrar.
Man hoppas att ”Kulturbarn” lockar fler att skriva i samma litterära form, det finns ett tomrum att fylla. De flesta kommer dock att misslyckas.
Att skriva essäer är ett mästarprov. Beckman har sitt diplom.
