Byråkraten som fick gå från Migrationsverket
Det är i textens glipor gräsligheten syns
Publicerad 2024-04-04
Migrationsverkets förre generaldirektör Mikael Ribbenvik Cassar har skrivit en bok, ett engagerat försvar av den goda byråkraten och det högkvalitativa myndighetsutövandet. Den har en missvisande och inte särskilt snygg titel, ”Migration: Genom mina ögon”, och prosan är enkel. Den är ett samtidsdokument som inte säger så mycket om sin samtid, men som ändå är läsvärd.
Berättelsen börjar just innan millennieskiftet, då Ribbenvik blir timanställd på Migrationsverket i Helsingborg. Lokalerna ligger bakom de offentliga toaletterna intill sundsfärjornas biljettlucka på Knutpunkten, och kollegorna jobbar klädda i innetofflor och efter egenhändigt utvecklade rutiner. Det är, förstår man, en närmast förprofessionell organisation, som huvudsakligen sysslar med att skicka tillbaka asylsökande irakier till den danska sidan om sundet.
Ribbenvik tycker sig ändå se världen här, från den urindoftande delen av tåg- och färjeterminalen i Helsingborgs hamn, där lägre rangens myndighetsutövning pågår dygnet runt. Han engageras av de öden han möter men är noggrann och håller på principerna – alla ska behandlas lika inför lagen, och lagen är det knappast hans roll att ifrågasätta. Han är tjänstvillig, anmäler sig till nattskiften, får fast tjänst, blir chef för förvaret i Örkelljunga, fortsätter klättra och blir så småningom GD – i sex år, tills Tidögänget tar regeringsmakten och låter bli att erbjuda förlängt förordnande.
Ribbenviks berättelse är den om ett statligt verk som flyttat från skuggan till strålkastarljuset i ett land där invandringen blivit politikens konfliktpunkt. Ärendet i boken är att förklara byråkratens roll i det skeendet: nej, det är inte Migrationsverkets fel att Alan Kurdi drunknade i Medelhavet, inte heller är det Migrationsverkets fel att det kommit många syrier till Sverige. Det misslyckade mottagandet av flyktingarna under vintern 2015 var heller inte Migrationsverkets fel, menar Ribbenvik, utan snarare ett resultat av felfördelat ansvar mellan kommuner, regioner och myndigheter. Problemen rättades till och när flyktingarna från Ukraina kom till Sverige fungerade mottagandet klart bättre, säger han.
Jag misstror honom inte, Ribbenvik framstår som en skicklig tjänsteman med stark integritet. Jag håller också med honom när han säger att det blir fånigt att kritisera Migrationsverket för migrationspolitiken, det är ju just politikerna som har ansvar för de lagar som stiftats och som myndigheter sedan ska följa i enlighet med god förvaltningssed. Vi vill nog inte ha något annat än just goda byråkrater i våra ämbetsverk, trots allt. Det skulle bli för riskfyllt för de människor vars liv påverkas av myndighetsutövningen om byråkraterna mera följde sin egen inre kompass.
Ändå är det i gliporna i Ribbenviks berättelse som det gräsliga i också den vardagliga gränsvaktande myndighetsutövningen kommer fram. Som när förvaret i Örkelljunga brann, en klart traumatisk händelse för alla inblandade. Ribbenvik ser det och tar sitt arbetsgivaransvar på största allvar: han ordnar debriefing-samtal med medarbetarna redan samma natt. De boende på förvaret, däremot, har han skickat i poliseskort till Malmö med buntband runt handlederna. Han nämner inte om också dessa människor erbjöds debriefing. Hur sov de den natten?
