Tichýs bok är underbar och omtumlande
I ”Händelseboken” är varje sida en möjlighet att förflyttas
Publicerad 2024-02-09
Här är vi i senkapitalismen, fast i en loop av kriser och en pågående klimatkatastrof, själva förvridna i ett självutplånande firande, på väg mot ett oundvikligt slut. “Om framtiden vet vi väldigt lite”, står det i Andrzej Tichýs senaste roman ”Händelseboken”. Det tycks vara mot denna horisont, detta faktum att “inte bara romanen utan, faktiskt, hela jordklotet, så som vi känner det åtminstone, tycks vara utan mänsklig framtid” som boken utspelar sig.
Denna utläggning om både litteraturen och världens slut är bara en liten del av en större anklagelse som riktas mot Zygmunt “Zigi” Pereira, en författare som förkroppsligar 1900-talets radikala men numera misslyckade ideal. En författare som inte har mycket att sätta emot verkligheten när den ligger i hans trappuppgång i form av en ung, kokt man som kallas Mink. Och det är väl nu jag ska försöka veckla ut om vem och vad romanen handlar om. Den handlar om den inledningsvis väldigt ointressanta ekonomen Samuel Haddad som blir drogad av sin kollega och vaknar upp på en fest för tvångsrepatriering. Eller nej, den handlar om alla döda barn, som flickan Ajša som tar sitt liv i lekstugan på gården. Den handlar också om gangstern Jimmy Bomba och de andra människorna med konstiga siffror ovanför sina huvuden. Fast det är väl ändå kören av kranier som har mest att säga?
Varför ska någon egentligen tillskrivas mer betydelse än någon annan? Romanen växlar ständigt mellan olika perspektiv och rytmer genom de ibland mycket korta och ibland längre prosastyckena. Varje sida är en möjlighet att förflyttas. Och det finns något otroligt behagligt i min kringflackande läsning, eftersom den så väl sammanfaller med mitt eget sätt att vara. Här ryms en annan uppfattning av tid och historia.
Även om jag läser boken kronologiskt, och det finns återkommande personer och även platser, som Lindängen, exempelvis, så skapar kompositionen en fragmenterad verklighet. Det är den enskilda människans öde intill de andras, eller som kompositören Adam Kowalski själv beskriver det: “Jag visste ingenting om livet. Kände bara till den lilla skärva som tilldelats mig. Men skärvan växte, kombinerades med fler skärvor. Mönster framträdde.”
Läsningen är en underbar och omtumlande upplevelse, även om jag stundtals tröttnar på diverse utläggningar och referenser från den kontinentala filosofin. Visst, det faktum att de olika karaktärernas röster glider in och ut ur varandra vad gäller ton och begreppsvärld kan tolkas som brist på trovärdighet, men för mig handlar det mer om det som författaren Berthold Brecht kallade för kritisk distans. Det vill säga, inte att bli totalt uppslukad av det som sker, utan att konfronteras med de verklighetsbeskrivningar som romanen erbjuder och reflektera över dem.
Om livet, världen såsom vi känner till den, snart är slut, varför inte drömma fram en annan verklighet?
Åtminstone delvis. För trots att det nästan aldrig händer att jag identifierar mig med en fiktiv karaktär så kan jag inte låta bli att känna släktskap med Violeta Arozarena, att ha varit “ett värdelöst barn” med en fantasi som skapar andra verkligheter. Någon som trots allt finner en kärlek som möjliggör nya namn. För likt stjärnan Sirius som dömdes till livet som hund i romanen ”Hundstjärnan” av Diana Wynne Jones, är hon inte bara en “en smutsig byracka” utan också en magnifik stjärna.
I en artikel om utopier skriver Göran Therborn optimistiskt att det är osannolikt att maktens dumhet skulle överträffa nutida vetenskapers kunskap och teknikens möjligheter för en post-fossil, post-kapitalistisk värld. Han avvisar utopin och åberopar istället filosofen Ernst Blochs princip om hopp, där själva visualiseringen och drömmandet ligger till grund för politiska processer. Men även den tradition av socialism som Bloch verkade i har försvagats, vilket Tichý på många sätt uppehåller sig vid genom en kritik av såväl idealismen som vårt nuvarande ekonomiska system och dess utveckling sedan murens fall.
Händelseboken skapar en mosaik av händelser, men rymmer framförallt en oupphörlig dialektik mellan immanens och transcendens, hopp och hopplöshet, realism och fantastik. Om livet, världen såsom vi känner till den, snart är slut, varför inte drömma fram en annan verklighet? Lyssna på ängeln Metatron, fantisera och låt de oskrivna, rastlösa och tröstlösa människorna tala. I väntan på det som trots allt kommer efter det här livet, den här världen. Ytterst är det ändå dem boken lierar sig med, oavsett hur snabbt de flimrar förbi eller dröjer sig kvar: “de som förvisas, flyr, dränks och fängslas, och de som kuvas genom fysiskt utmattande, mentalt dränerande och själsligt begränsande arbetssysslor, de är i själva verket heliga varelser”.
