Asta Olivia Nordenhof förvånar och förför
Andra delen i Scandinavian Star-sviten är som en rysk docka
Publicerad 2024-02-05
Septologin regerar i Norden. Efter Knausgårds kortfattade ”Min kamp” (endast sex delar) utkommer Jon Fosse och Solvej Balle med mäktiga sjubandsprojekt. Liksom Asta Olivia Nordenhof, nu aktuell på svenska med del två av det planerade sjubandsverket som kretsar kring branden på Scandinavian Star 1990.
I den första delen, ”Pengar på fickan”, drevs berättelsen genom paret Kurt och Maggie, i utkanten av ett begynnande rovkapitalistiskt samhälle. Kurt möter i en sorts epilog den mystiske T, som vill att han investerar i ett framtida lönsamt projekt: färjetrafik mellan Norge och Danmark. Historien gav oss i verkligheten en färja som brann utanför Lysekil, 159 människor som miste livet, straff som blev väldigt låga för ansvariga och lock som lades på.
Del två i detta skarpa projekt inleds med ett förord där författaren deklarerar att, jo, nu skulle ju berättelsen fortsätta med T. Men det gick inte att skriva om T och om våldet, in i hans huvud ville eller kunde hon inte, därför är ”Djävulsboken” något annat. Den säger sig vilja svara på frågan om det går att älska under kapitalismen. Pussla ihop det hela uppmanas läsaren göra själv (”jag kan ju verkligen / inte / göra hela jobbet / själv”).
Det är som om Scandinavian Star aldrig kommer att sluta brinna, ilskan över förlusten och de ansvarigas smitande aldrig upphöra.
Romanen är lite av en rysk docka, fiktion läggs in i fiktion i fyra ”försök”, i formen av både prosa och poesi. De olika lagren liknar varandra, anknyter till varandra i en litterär lek med fiktionens möjligheter.
Jag erkänner mig förförd. Det var jag visserligen redan av ”Pengar på fickan” och dessa två böcker är inte helt lika varandra. Men något känns igen: balansen mellan prosans till synes nonchalanta enkelhet och ämnets komplexitet. Vad gör man med ondska, utnyttjande, galenskap? Det är som om Scandinavian Star aldrig kommer att sluta brinna, ilskan över förlusten och de ansvarigas smitande aldrig upphöra. Ändå slingrar sig Nordenhofs stickande svala humor i svärtan och hennes text lyckas med konststycket att förvåna.
I den längsta delen, ”Djävulen i höghuset”, utspelar sig ramberättelsen under fjorton dagar i en anonym lägenhet i London. Pandemin härjar och berättarjaget tackar ja till att hälsa på en ny bekant, en man som bjuder in henne. Hon sitter av den obligatoriska karantänen hos honom, skriver på dagarna på en historia om T, som blir en mörkare variant av jaget som köpt, prostituerad och fången. Någonstans i ögonvrån skymtar affärer, försäkringsbolag. Stora pengar och makt.
Kärleken under kapitalismen följer sitt mönster av ägande och investering. Men i den avslutande dikten är det natt, ett barn sover. Texten flödar i korta rader:
”till er som anlägger bränder / till er som stjäl livet / er tid är förbi / och boken / är slut”
