På jakt efter den Robert Broberg som flytt

Biografin påminner om hur stor han en gång var – men vad finns kvar?

Av: Anna Andersson

Publicerad:
Robert Broberg 1969.
Foto: STEFAN SWEDNER
Robert Broberg 1969.

Det är något märkligt med Robert Brobergs kändisskap. I över fyra decennier var han något av en svensk superkändis, alla visste vem han var. Ändå måste jag i dag, fem år efter hans död, fundera ett tag innan jag kan nämna några låtar han gjorde. Men jo, ”Båtlåt”, ”Vatten” och så de där fnissiga från min tidiga barndom, ”Uppblåsbara Barbara”, ”Carola”, ”Ingela”. Jag gissar att den som är född efter, säg, 1980 knappt klarar uppgiften.

Hur stor han faktiskt var påminns jag om när jag läser Klas Gustafsons gedigna biografi över Robert Broberg (1940-2015). Utan något dunder och brak-genombrott tog han plats i offentligheten 1957 och sen lämnade han den bara under kortare stunder. I slutet av 90-talet sålde han ut Globen åtta gånger. Han gjorde även den del brakfiaskon men det spelade ingen roll – hans status (och självförtroende) var på nivån att han ringde SJ och bad dem hålla ett tåg när han var försenad.

Det är nu tio år sen han tystnade på grund av sjukdom, fem år sen han avled och det är sällan man hör hans låtar. På något sätt tycks inte konsten ha överlevt utan hans person.

Precis som titeln på boken säger så letade han hela tiden efter sig själv men tycktes aldrig bli nöjd med vad han hittade

För Robert Karl Oskar Broberg var ingen dussinmänniska. Klas Gustafson har gjort en mängd intervjuer med människor som stod Broberg nära: barndomsvänner, fruar och flickvänner, kollegor och samarbetspartners, och de ger en rätt samstämmig bild av en sammansatt person. Han var fantastisk och han var skitjobbig. Han kunde ge dig sin fulla uppmärksamhet och han kunde fullständigt gå upp i sig själv. Precis som titeln på boken säger så letade han hela tiden efter sig själv men tycktes aldrig bli nöjd med vad han hittade, han gick hela tiden vidare och brydde sig inte om huruvida någon följde med.

Hans genombrott var mer en fråga om närvaro än någon enskild låt. Redan som 17-åring var han med i tv med sitt skiffle-band, sen var det ”Hylands hörna”, scenshower, reklamkampanjer och inte minst radio. Tidningen Röster i radio kallade honom för ”radions tonårslyssnares bästa knaskille”, han gjorde musikprogram som ”Opopoppa” och arbetade med nyskapare som Kjell Alinge. Men han ledde också flaggskepp som ”Det ska vi fira!” – då kom 800 brev varje dag, som lästes och sorterades av mamma Valborg Broberg.

1969 gav han ut sin fjärde skiva, ”Tjejjer”, med de där fnissiga låtarna jag nämnde i början. Här kan vi tala framgång – singeln ”Uppblåsbara Barbara” sålde mer än samtida ”Let it be” och ”Bridge over troubled water”. Men det var inte okomplicerat. Jo, det kom reaktioner från kvinnorörelsen men i stort tycks han ha kommit undan på charm. Men det var som om han själv tröttnade på det tramsiga, studentikosa, ordtrolleriet. Han ville visa andra allvarligare sidor av sig själv och distanserade sig från ”Tjejjer”. Det tog decennier innan han spelade låtarna igen.

Showen han så småningom turnerade med var ett allkonstverk som hette ”Plastic Messiah” som inte ens hans medarbetare tycks ha förstått

Broberg deltog för all del i den svenska musikrörelsen under 70-talet men han var som en svala för den mer individualistiska tid som skulle komma. När andra sjöng om Kampen, sjöng han om sex, så explicit att hans en del av hans låtar inte fick spelas i radio. Han ville slå i USA och arbetade upp kontakter i New York och Hollywood. Men sin konst kompromissade han inte med. Showen han så småningom turnerade med var ett allkonstverk som hette ”Plastic Messiah” som inte ens hans medarbetare tycks ha förstått. Det blev aldrig något genombrott i USA. Men han var i Kalifornien när han 1976 fick han ett psykiskt sammanbrott som så småningom leder till hans återfödelse som Zero, ännu en Broberg-version som svenskarna tog till sig.

1991 belönades Broberg med en Grammis som Årets artist.

Så där höll han på, ständigt nya idéer, ständigt nya vägar. Även i det privata tycks han ha följt alla sina impulser. Han hade flera längre relationer och ett otal vid sidan av, han kallas ”notoriskt otrogen” och någon nämner ”sexmissbrukare”. De kvinnor han levde med är intervjuade, de tycks ha vetat om och stått ut med hans otrohet tills de inte längre gjorde det. De talar alla väldigt varmt om honom.

Han fick också fem barn. Deras mammor vittnar om att han självklart älskade sina barn men föräldraskapet var på hans villkor. Arbetet gick först. Hur barnen upplevde det får man inte veta, de medverkar inte i boken.

Klas Gustafson har gjort ett bra jobb med att hitta delarna som var Robert Broberg. Det är ledigt skrivet, när det kommer till verken är blicken kritisk medan den på personen Broberg är nykter och icke-dömande. Boken är en smula framtung, kompisgänget i ungdomen har många anekdoter man hade kunnat rensa lite i, medan som det går väldigt snabbt på slutet när Broberg blir sjuk. 

Men varför denna superkändis så snabbt glidit in i glömskan vet jag fortfarande inte. Kanske var det han öppna sökande efter något större i livet som talade till publiken. Vad han hittade var inte lika intressant.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN