Livet i detalj när det alltid är 18 november
Men synd att Solvej Balles bok är så ostigt marknadsförd
Publicerad 2023-09-09
Danska Solvej Balle har påbörjat en romansvit om en kvinna som fastnat i tiden. I en fiktiv nordfransk stad, i ett litet ärvt hus med grönsaksodling, i ett lyckligt äktenskap där man bedriver harmonisk handel med antikvariska böcker, har tiden gått sönder. Tara Selter genomlever samma dag, den 18 november, om och om igen. Vädret och människorna omkring henne beter sig exakt likadant, dag efter dag. Flyttade ting är lite oberäkneliga. Men det som framför allt förändras och varieras genom berättelsen om Taras frusna dagar är hennes inre landskap – hur hon förhåller sig till sin instängda situation. Uppgivet, extatiskt, förtvivlat, respektive kämpande för att ta sig ur den oförklarliga loopen.
Svitens tre första delar belönades med Nordiska rådets litteraturpris i fjol. Och det svenska förlaget borde tilldelas någon form av Golden Raspberry Award för pajigaste marknadsföring. Jag tror aldrig jag har sett en så ostig paketering av klichéartad konstnärsmyt som på fliken till den svenska översättningen, åtminstone inte som syftar på en levande författare. ”Lovprisad” (har Carola skrivit copy?). ”Försvann från rampljuset” (vilken tur att ni hittade en liten spotlight nu då). ”Den stora romanen” (herregud). Sättet som W&W försöker bygga mystisk hajp och genikult omfattar till och med infon om att Balle bosatt sig på en riktigt liten ö.
Man får stänga av en del brus för att något sånär kunna höra den lågmälda texten i sig. Och det bör man. Boken innehåller otroligt många vackra beskrivningar av ljud. Det är tekastrullens klickande metall och makens kisstråle som håller Tara kvar i sig själv. Instagram syns inte till i den nordfranska idyllen, men jag tänker ändå på vår tids hysteriska bildkultur och hur lyssnandet i den är mindre utnött. Jag kan inte riktigt säga varför, men jag får intrycket att Tara genom att ge sig hän åt ljuden kommer åt någon sorts styrka eller stadga som bär henne genom dagarna när de andra upprepningarna, omgivningens seriella minnesförlust, gör henne mer och mer ensam och förfrämligad.
Visst är detta framförallt en meditation över vad litteratur är? Ett fångat stycke tid, detaljer som nagelfars och förhöjs
I svenska litterära vatten skulle jag placera Balle någonstans mellan Lars Jakobsons strama fantastik och den arkipelag som utgörs av Marie Norins första kortromaner, i synnerhet ”kupa” (2007), en kafkaartad berättelse som gestaltar en liknande instängdhet som Balles, genom en liknande mjuggt leende språklig kortfattadhet, och med liknande allegoriska tolkningsmöjligheter.
Sviten ska komma att omfatta sju delar. Och mytomspunna septologier brukar ju behandla tidens gång. Men hos både Marcel Proust och Karl Ove Knausgård handlar det så mycket om det massiva flödet. Att förnimmelse av tid bygger på språklig flod; uthålligt, vindlande, precision genom det myckna och ordrika. De väldiga omfången hos dessa modernistiska respektive samtida klassiker omsluter läsaren, myllar henne med kampen att hålla fast den flyende tiden. Solvej Balle knyter läsaren till sig med en annan, avskalad exakthet. Lämnar öppet. Här är det en sparsmakad prosa, omtagningar och förskjutningar, en uppfuckad, det vill säga uppmärksammad, dramaturgi som utgör litterära exakthetsverktyg.
Vi möter Tara Selter då hon genomlever sin hundratjugoförste artonde november. Hennes nu är framförallt resignerat och svalt. Hon har kommit över chocken, inrättat sig i den märkliga tillvaron och börjar skriva ner vad hon har varit med om. Bland dessa rekapitulationer av det stillastående tillståndets olika faser skiljer en lycklig period särskilt ut sig. Under en period av artonde novembrar accepterar Tara att varje morgon behöva förklara det märkliga tidsläget för sin man. Hon finner sig i att ta hand om hans initiala oro, som sedan kan förbytas till ett dagslångt lyckorike. De behöver inte hinna till något, inget har någon konsekvens, de kan bara njuta av varandra. En sorts definition av förälskelse. En civilisations powerballadlyrik med tid i bildledet kommer i gungning: until the end of time, time stood still, time after time.
Men älskogen varar inte forever. Efter 76 dagar i paradiset är Tara för ensam i det, det är för lång tid sedan hon och maken var i verklig synk. Hon måste reda ut sin situation på något annat sätt.
Man läser automatiskt ”Om uträkning av omfång” på två nivåer. Omedelbart är man i Balles fina detaljarbete och de gång på gång avbrutna spänningsförloppen. Men hela tiden tvingas man tolka detta frilagda, konstiga universum. Vad är det egentligen som har hänt? Eller: Hur går det att förstå premissen för projektet?
Min inre socialsekreterare undrar förstås om Tara är traumatiserad då hon inte delger sin bakgrundshistoria, åtminstone inte i denna första del. Men jag tror att jag mest förblir i min vana identitet som läsande och skrivande – för visst är detta framförallt en meditation över vad litteratur är? Ett fångat stycke tid, detaljer som nagelfars och förhöjs, blir verkligare än det de efterliknar, människan fångad i slutna berättelser.
Tara får ett sår som läker. Och hon äter sig igenom varorna i ett snabbköp. Det vill säga: Hennes kropps tid tickar och hon förblir någon som gör slut på planetens resurser. Jag anar en rafflande fortsättning.
