Vi väntar fortfarande på klimatkrisens Marx
Den post-fossila horisonten av ekologisk trygghet och global jämlikhet är ännu inte synlig
Krig i Europa, galopperande ojämlikhet och klimatförändringar skapar en hopplös stämning i samhället. Men att falla ner i undergångsfantasier är högerns grej – inte vänsterns. I ”Verkligt & möjligt” utforskar Aftonbladets skribenter hur hoppets ljus tränger fram ur en mörk framtid.
Utopi betyder ingenstans, landet som icke är men som skulle kunna vara. Med likartat uttal (och en bokstavsändring) kan den grekiska konstruktionen också betyda ”god plats”. Utopier är berättelser om ett gott samhälle, en god värld, om att ”en annan värld är möjlig” som vi sjöng på World social forum. De spelade en betydelsefull roll i socialismens historia i början av 1800-talet. Friedrich Engels, som skrev ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap” (1880), uttryckte stor respekt för de klassiska utopisterna, Saint-Simon, Fourier och Robert Owen. Men utopismen försvann snart och efterlämnade bara idéhistoriska minnen.
Varför dök de upp? Varför försvann de? Varför kommer de tillbaka? Vilken kraft har utopier i jämförelse med andra berättelser?
Utopier är implicit kritik av det som är eller sker, hos den klassiska utopismen en kritik av kapitalismens framväxt. Som kritikform är utopin alternativ snarare än analytisk, idealistisk snarare än strategisk. Dess bästa grogrund är en för många negativ samhällsförändring utan några synliga näraliggande utsikter att stoppa och vända dem. Utopierna tenderar att försvinna när möjligheter till förändring visar sig. De kommer tillbaka när möjligheterna ter sig långt borta. Som handlingsskapande berättelser har utopier två stora svagheter:
1. De anger som bäst bara en liten stig för att nå den goda världen, det lilla exemplets förebild.
2. De saknar de kraftfullaste berättelsernas trängande nödvändighet och deras mobiliserande skarpa särskiljning mellan de onda och de goda.
Utopier kan fungera som små värmeljus i en kall tid. För att hålla samhällskritiskt mod uppe under det nyliberalt triumfalistiska 1990-talet lanserade sociologen Erik Olin Wright ”verkliga utopier”, som reellt existerande och fungerande utomkapitalistiska företeelser och principer (”Envisioning real utopias”, 2010). Hans föreläsningar om sina favoritutopier, från Wikipedia till det spanska producentkooperativet Mondragón, mötte stor resonans bland studenter jorden runt.
Men det tidiga 2000-talets vänster var varken utopisk eller strategisk, utan nu-orienterad. ”Verklig demokrati Nu!” var slagorden i Spanien. Den var inte programmatiskt radikal som 1900-talsvänstern, utan fokuserad på att stoppa nyliberalismens inskränkningar av demokratin, sociala nedskärningar och ökningar av arbetsköparnas makt. Den var kreativ i sin mediala mobilisering och radikal i sina protestformer, framför allt i att ta det urbana rummet i besittning.
Nu-orienteringen gjorde den tidiga 2000-talsvänstern sårbar, när fallande råvarupriser minskade det sociala utrymmet i Latinamerika, och när motståndet hårdnade, från EU:s strypning av Syrizas Grekland till den den absurda anklagelsekampanjen om antisemitism mot Jeremy Corbyn. Inte mycket har blivit bestående, ett kringskuret presidentskap i Chile, en hederlig reformregering i Mexiko överskuggad av sociala våldsamheter, Lulas reformtradition i Brasilien (nu nedtonad), den begränsade vänsterorienteringen av den spanska socialdemokratin, en bräcklig fransk vänstersamling. Störst av det bestående är det indianska politiska genombrottet i Bolivia och den därigenom reducerade ekonomiska ojämlikheten. Årets EU-val väntas driva EU ännu mer åt höger.
Övergången från globaliseringens frihandel och fria kapitalrörelser till geopolitisk maktpolitik har söndrat och försvagat den europeiska vänstern där delar följt linjen från 1914, att sluta upp bakom de nationella makthavarnas krig. I resten av världen däremot, inklusive USA, har den euro-amerikansk-israeliska krigshögern skapat en internationell skiljelinje.
Kampen mot mörkret i Tidö-Sverige, i Nato-Europa och i den krigande, högerradikaliserade fossil-världen bör börja någon annanstans än i utopism. Förslagsvis i mänsklig evolution och modernitetens dialektiska dynamik samt i vad den originelle marxistiske filosofen Ernst Bloch kallade Das Prinzip Hoffnung (”Hoppets princip”, 1959).
Inom nutidens kultur- och socialvänster finns en stark, outtalad motvilja mot att tänka och tala i termer som historisk evolution, framsteg, växande mänskliga möjligheter. Härigenom utestängs en betydande del av verkligheten. Framstegen är obestridliga, i medellivslängd, i levnadsstandard, i fritid, i kunskap, i arbetsproduktivitetens resurser, i medicinens och teknikens möjligheter, i människors rättigheter. Till skillnad från teknokrater och borgerliga ideologer ser Marx tradition modernitetens framsteg som motsägelsefulla, ojämlikt fördelade, konfliktskapande och konfliktskapade, men ändå reella.
1900-talet var det stora språnget framåt i mänsklighetens historia – trots Auschwitz och Hiroshima. Mellan 1900 och 2000 växte människornas ekonomiska resurser (BNP) lika mycket som mellan åren 1 och 1900, och de förökade sig från 1,65 till 6,6 miljarder. Det kommer inte att upprepas i vår tid, men vid AI-tidens inkörsport tyder ingenting på att evolutionen framåt kommer att avstanna.
Förtryck kan öka, ojämlikhet och uteslutning kan öka, men mänsklighetens potentiella möjligheter kommer sannolikt att fortsätta växa
Klimatkrisen kan kanske teoretiskt leda till en apokalyptisk katastrof, liknande dinosaurernas utplåning eller maya-civilisationens undergång. Det är dock ytterst osannolikt, det vill säga att maktens dumhet fullständigt skulle överträffa nutida vetenskapers kunskap och teknikens möjligheter i en uppkopplad värld. Mera plausibel är en ojämn och utdragen övergång till post-fossila ekonomier, under allt större, ojämnt fördelade väderkatastrofer.
Förtryck kan öka, ojämlikhet och uteslutning kan öka, men mänsklighetens potentiella möjligheter kommer sannolikt att fortsätta växa. I vilken utsträckning de kommer att realiseras, och hur många de kommer att komma till godo, finns det däremot inget färdigt svar på.
Den ena utgången från det rådande mörkret är alltså mänsklighetens utvecklingsförmåga och evolutionens tendenser och lärdomar. Den andra är alla människors dagdrömmar. Dessa drömmar om ett bättre liv är grundvalen för Ernst Blochs ”Hoppets princip”. Men vi måste ”lära oss att hoppas” för att komma fram till ett ”begripet hopp”. Det innefattar begrepp om hur det kan förverkligas, en ”enhet av hopp och processkunskap”, alltså en kunskap om det rådande samhällets motsättningar och konflikter som kan leda fram till förhoppningens förverkligande. Bloch var en egensinnig marxist, som ansåg att det ”ibland framträdde ett alltför snabbt avancemang av socialismen från utopi till vetenskap” så att också ”utopins eldstod likviderades”.
Dagens groteska ojämlikheter i människors livsmöjligheter kommer ständigt att föda drömmar om något bättre, förhoppningar om och handlingar för sociala förändringar. Det är Hoppets princip.
Rebecca Solnit har helt rätt i att klimathotet är ”en stor möjlighet”. Mer än så, hur det tacklas kommer att avgöra det här århundradets socioekonomiska och politiska utveckling. Sotto voce (tyst och stilla) är klimatkrisen en potentiellt epokskapande utmaning mot kapitalismen. Kapitalet kan inte längre slå med sitt trumfkort – större ekonomisk tillväxt än andra system. Nu har planetariskt hållbar utveckling blivit trumfesset. Klimatet har gjort framtiden osäker, kontroversiell och spännande igen.
Klimatrörelsen har genererat två nya framtidsdiskurser. En är en ny utopisk post-kapitalistisk diskussion, om ekonomisk krympning, eller nerväxt, ”degrowth”. Den förekommer i två varianter, den ena som element av en explicit ”eco-socialism”, den andra som degrowth rätt och slätt. För båda har klimatkrisen gjort ekonomisk tillväxt ohållbar för planeten. Ledande företrädare, som Georgios Kallis, kan medge att ekonomisk krympning är politiskt omöjligt för överskådlig framtid, men är ändå värd att sträva mot. Krympningsutopin är en liten minoritets dröm, men bland etablerade vetenskapskvinnor och -män, liksom bland aktivister.
Den andra diskursen är än så länge embryonal, men man kan redan tänka sig en framtida Engels skriva en bok om ”Klimatomställningens utveckling från utopi till vetenskap”. Omställningen till en postfossil värld är en stor, genomgripande social omvandling. Hur har sådana transformationer skett? Hur kan en ”hållbarhetsomvandling” gå till? Härom finns nu en rätt omfattande, inkonklusiv vetenskapslitteratur. Exempelvis har två svenska forskare i Linköping, Björn-Ola Linnér och Victoria Wibeck, gjort mycket intressanta översikter och jämförelser, bland annat med den industriella revolutionen, bilismens genombrott och slaveriets avskaffande. Hittills förs diskussionen mest på en abstrakt systemnivå utan kontakt med vår tids geopolitiska internationella relationer.
Klimatkrisen har även gett upphov till en ny, ”grön” mutant av kapitalismen, med arbetsförhållanden i batterifabriker och litiumgruvor och med hänsynslöshet mot lokala och ursprungsbefolkningars intressen som liknar den ”svarta” kapitalismens framträdande. Magdalena Andersson och hela den nordeuropeiska socialdemokratin jublar över en ny konkurrenskraftig nationell kapitalism tillsammans med det internationella kapitalet. Skulle den kunna utropa sig som ”lösningen” på planetens existentiella kris, släcks möjligheten för överskådlig tid till global rättvisa och till ett jämlikt och solidariskt samhälle? Hittills verkar klimatrörelsen ha nonchalerat den gröna kapitalismens framväxt, utsikter och konsekvenser.
Socialismen efter utopin blev arbetarrörelse snarare än vetenskap – vilket Marx vetenskapliga analys förutsåg. Men vad drev arbetarrörelsen? Det var varken utopi eller vetenskap. Det var drömmar om ett bättre liv, och om människovärde. Det var dock inte individuella dagdrömmar. De var kollektiva, klassdrömmar, och riktade mot en horisont där solen skulle gå upp och ”stråla mera klar”.
Under 1900-talet var socialismen en sådan horisont för den industriella arbetarrörelsen och dess intellektuella. Den var det också för många av ”jordens fördömda” (Frantz Fanon), de helt eller halvt koloniserade folken från Kina till Algeriet och Sydafrika, som såg socialismen – ett annat system än kolonialismens – i förlängningen av den nationella självständighetens horisont. 1900-talets socialism var ingen utopi. Den var en ledstjärna, eller med Blochs ord, en enhet av hopp och [politisk] process.
Socialismens horisont har nu bleknat, i Syd som i Nord. En post-fossil, post-kapitalistisk horisont, av ekologisk trygghet och global jämlikhet med mänsklighetens livsmöjligheter tillgängliga för alla, har ännu inte blivit klart synlig. De behärskade klasserna har inte än fått sin klimatkrisens Marx, och klimatrörelsen söker sin form. Är vår tid vargtimmen före gryningen?
