En ljuvlig plåga som nu gör ondare än någonsin
Vi behöver inte vara bjussiga längre – och det är en viktig seger
Jag har aldrig hört till dem som tycker att fotboll ska vara fest.
Det är en plåga.
Och plåga har vi bjudits på i nästan varje match Sverige spelat under detta VM.
Lidande är hotet mot lycka och de svenska segrarna i turneringen har inneburit överväldigande njutning just för att de befriat oss från lidandet.
I semifinalen mot Spanien fick vi aldrig någon sådan förlösande glädje eller lättnad. Fridolina Rolfö gjorde sin bästa VM-match men i övrigt var vi inte i närheten. Spanien hade bollen hela tiden och kunde, borde, gjort fler mål.
Vidrigt, var det.
Häromdagen skrev Johanna Frändén om det stora paradigmskiftet inom damfotbollen, i samhället i stort såväl som när medier rapporterar om damfotboll. En nödvändig påminnelse om hur mycket som har förändrats – och hur illa det ganska nyss var.
För mig har detta VM också inneburit ett annat skifte. För bara några år sedan fanns ett slags solidaritet med damfotbollen som ofta gick över i något närmast nedlåtande. Många (särskilt makthavare, i alla kategorier) som följde de stora turneringarna publicerade sig pliktskyldigt i sociala medier för att meddela att de tittar, att de är på tjejernas sida och att de tycker att det är jättekul med damfotboll.
Välvilligt. Men damfotbollen har sedan flera år sprungit ifrån det där behovet. Den är i dag genomprofessionaliserad med flera ligor av högsta klass och stora världsstjärnor som tjänar kanon. De behöver inga sociala allmosor, de står på egna ben. Det är i det avseendet jag tyckt extra mycket om den här turneringen, eftersom man i princip sluppit det där.
VM är nu mer synkat med min syn på fotboll. Det är plåga. Allt är skit – domaren, motståndarlaget, det egna försvarsspelet, inkasten, publiken, kommentatorerna, vädret, gräsmattan, VAR-granskningarna, stolparna och den jävla bolljäveln – utom i några minuter när man får vara glad. Sådan är sporten jag kommit att älska och så har det här VM:et varit att följa. Jag har känt mig hemma.
Fotboll är ingen fest, inte för mig, och därför känns det skönt att ilskan och svärtan äntligen får ta plats
Salma Paralluelo är född i november 2003, samma år som Sverige tog silver i VM i USA. På den tiden hörde Victoria Svensson och Hanna Ljungberg till Sveriges, och världens, bästa spelare. Vi som följde den tidens svenska landslag och nu ser Paralluelo hoppa in för Spanien och vara snabbare, starkare och skickligare än i stort sett alla andra på planen påminns också om hur mycket spelet utvecklats på kort tid. Hanna Ljungberg var makalös för sin tid men hade sett direkt usel ut bredvid en spelare som Paralluelo. Att se hur hög nivån är i detta VM, och att det äntligen är många lag som håller den nivån, är underbart.
Jag tror att det också är ett skäl till att vi betonar smärta och jävlighet mer nu. Eftersom fotbollen är så bra att ingen ilska och frustration från publiken längre ses som ett underkännande av idrotten. Vi behöver inte vara bjussiga längre, ingen behöver det. Fotboll är ingen fest, inte för mig, och därför känns det skönt att ilskan och svärtan äntligen får ta plats.
Samtidigt som fotbolls-VM spelas håller herrfotbollen på att transformeras i grunden. Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar tar över de största klubbarna och använder sporten som reklampelare. Ligafotboll har blivit avgörande för att tvätta diktaturers varumärke. Kill-VM är av samma skäl en korrupt shitshow, något som Olof Lundh skrivit utförligt om i sin bok.
Under sommaren har den saudiska ligan börjat köpa loss stjärna efter stjärna från europeiska storlag. Spelare som gladeligen flyttar dit och med bisarrt höga löner gör sig till del i den pågående sporttvätten.
Det blir allt svårare för många av oss att verkligen bry sig.
Än så länge är inte damfotbollen i närheten av lika korrumperad, pengastyrd och grotesk. I värsta fall är det bara en tidsfråga. Men i bästa fall lever vi i en tid där spelet är så högkvalitativt som det är i dag – utan att sporten förgiftas och förstörs utifrån. Just nu känns det så.
Det gör att det är värt lidandet och plågan. Det är därför det är så roligt.
Det kan man försöka tänka på i stället för att Zećira Mušović borde räddat det andra målet, att Sveriges omställningsspel var chockerande ineffektivt, att de avgörande passningarna slogs för sent eller helt fel, att allt gick åt helvete.
