Det stora paradigmskiftet inom damfotboll
Det är tidig kväll i mitten av juli och jag flanerar i min parisförort när jag snappar upp en konversation mellan tre äldre män som samtidigt är försjunkna i sina mobiltelefoner. De är i den där åldern då män bara sitter på bänkar och pratar med varandra hela dagarna, i alla fall på de här breddgraderna.
– … Sen har vi Nigeria, säger den ene.
– Mot … Kanada. Ah, kanadensiskorna är starka! utbrister den andre, på omisskännlig västafrikansk franska.
– De är mycket starka, bekräftar den förste.
De är 70, 80 år gamla och de sitter och peppar för fotbolls-VM. För damer. I mobiltelefonerna av allt att döma spelschemat för mästerskapet i Australien och Nya Zeeland.
Några dagar senare sänder fransk tv filmen ”Comme des lionnes” om damfotbollens och storklubben Lyons historia. Vi får se diskussionsprogram från 70- och 80-talet där ”intellektuella” diskuterar huruvida fotboll är en sport lämplig för kvinnor eller inte. Åsikterna är som hämtade från kloakerna på dagens sociala medier, de hade varit helt omöjliga att uttrycka i offentligheten 2023.
Vid ett tillfälle frågar en av männen i 70-talsstudion om man ”kan se duscharna”, inför ett inslag från den franska damligan. Klippet spelas upp för Lyon-stjärnan Selma Bacha, som får reagera. Bacha är 22 och gör VM-debut för Frankrike den här sommaren. Hon har 150 000 följare på Instagram och ett lukrativt sponsorkontrakt med Adidas.
Hon skakar på huvudet när hon får se hur snacket gick förr i tiden.
– Men det där med duschen, vad menar han? frågar Bacha.
När det går upp för henne spärrar hon upp ögonen.
– Det är inte på riktigt?!
Det är uppfriskande att se, för det betyder att det finns en generation med tjejer som inte förstår vidden av hur hånad, bespottad och förminskad deras sport har varit.
Under mina drygt 15 år som sportjournalist har det varit omöjligt att undgå det paradigmskifte som synen på damfotboll genomgått. Hur de som vare sig har en politisk agenda eller känner ett behov av att positionera sig – det vill säga majoriteten av alla människor – uppskattar fotboll spelad av kvinnor för att det är en bra sport helt enkelt: Spänning, snygga mål, få filmningar och mindre gnäll på domaren än inom herrfotbollen.
Utvecklingen har gått ganska snabbt och man blir lite ödmjuk av att titta tillbaka. För att inte säga smått chockad. För de hårresande exemplen från förr i tiden är förstås inte isolerade till Frankrike.
1995 skulle Sverige delta i det andra officiella fotbolls-VM för damer någonsin, denna gång på hemmaplan. Aftonbladets sportsidor – det här var före Sportbladets tid – satsade stort och producerade en VM-bilaga inför turneringen, något som får anses vara rejält före sin tid. Före sin tid var inte direkt de intima frågor som ställdes till spelarna i en enkät. Ackompanjerat av bilder på uppklädda och sminkade landslagsspelare lydde en rubrik: ”Så här många oskulder finns det i landslaget”. Rubriken till krönikan bredvid: ”Ni är toppen tjejer”.
Sexualisering och klapp på huvudet på samma uppslag. En fulländad sexistisk cocktail.
I söndags såg nästan 1,8 miljoner tv-tittare Sverige slå ut USA ur VM på straffar, i en match som blev en omedelbar svensk idrottsklassiker. Sportbladets texter från turneringen har dragit fantastiska läsarsiffror i sommar, det här torde vara Sveriges folkkäraste landslag. I dag spelar de kvartsfinal mot ett vrålstarkt Japan. Och hur det än går är det en tröst i sig, i tider då ingenting tycks gå att ta för givet längre: Samtidigt som nästan alla andra progressiva rörelser världen över upplever en rejäl backlash rör sig damfotbollen bara framåt.
Med det sagt, slå nu för fan Japan!
