Fler Johannor än män fick bevaka Zlatan
Dubbla x-kromosomer är numera helt normalt i fotbollsbevakningen
Jack Hildén har förstås inte fel när han analyserar fotbollsbevakningens långdragna problem; tjejerna får vara med på nåder, eller inte alls. Med utgångspunkt i den nya poddserien ”Kriget på pressläktaren”, gjord av produktionsbolaget Banda, hittar han en analogi mellan dåtidens grabbiga sportredaktioner på kvällstidningarna och nutidens myller av fotbollspoddar.
”Kriget på pressläktaren” berättar om brytpunkten vid millennieskiftet då sporten bröt sig loss från huvudtidningen och ställde sig på egna ben med det rosa Sportbladet som Sveriges, för att inte säga Nordens, fyrbåk. Jag medverkar själv som intervjuperson i Sara Olssons podd och känner mer eller mindre samtliga intervjuade och jag konstaterar att grabbstämningen på kvällstidningens sportredaktioner på 00-talet har muterat sedan dess.
För ett par år sedan mötte Sverige Frankrike på Friends Arena och utsända för Sportbladets räkning var Malin Wahlberg, Erik Niva, Petra Thorén, Linn Nordström och jag. På desken tog kvällsredaktör Emilia Cederholm emot våra alster och tv-inslag. De franska kollegorna gapade. Skickade Sveriges största sporttidning fyra kvinnor och en man att bevaka en viktig kvalmatch i herrfotboll? En omöjlighet i de flesta länder i världen. Några år innan dess var vi för övrigt triss i Johanna att ta rygg på Zlatan Ibrahimovic enda säsong i Barcelona, Garå på Svenska Dagbladet, Reimers från Expressen och undertecknad för Aftonbladet. Fler Johannor än män, om man så vill. ”Kriget på pressläktaren” viger för övrigt ett avsnitt åt Zlatan-bevakningen som, var den än utförts genom åren, mestadels har skötts av kvinnliga kollegor.
I dag har de båda kvällstidningarna fotbollskrönikörer med dubbla x-kromosomer, i detta blad bevakas det tidigare maskulina fortet Premier League av Londonbaserade Frida Fagerlund. Kommersiell tv som sänder ligafotboll har fortsatt en tendens att hålla sig med en (1) kvinnlig studioexpert bland tio män och tycka att det räcker, men också på kommentatorsplats har kvinnorna tagit alltmer plats de senaste fem åren. Huruvida detta skifte är värt en poddserie låter jag vara osagt, men det förvånar mig ibland att i alla fall branschmedier är så ointresserade av utvecklingen.
Men fotbollspoddarna var det, har grabbigheten bara flyttat dit? Så är det kanske. När jag själv gästade en av de större killpoddarna för några år sedan blev jag upplyst om att jag var den åttionde nånting gästen och den allra första kvinnan att medverka. Det var självklart inte ett medvetet val. De hade bara bjudit in folk de gillade och det hade fram till dess bara råkat vara andra män.
Och här har Jack Hildén en poäng: Poddkillarna bygger varandra genom ömsesidigt ryggkliande och intern jargong. De opererar i gråzonen mellan Svenska fans, supportersajten där många av dem har haft sitt universitet, och de etablerade medierna, där vissa av dem har ett civilt jobb. Alla vet vilka lag de håller på och exakt vilken klubb de tycker att Dejan Kulusevski borde välja härnäst (jag vet det till och med och då lyssnar jag inte på en enda).
En och annan fotbollspodd med kvinnliga avsändare har poppat upp under åren, för att dö en stilla död en tid senare. De har svårt att bära sig, eftersom den stora fotbollspubliken män, precis som när det kommer till film och litteratur, väljer manliga upphovsmakare. Det handlar om det gamla vanliga; identifikation, känsla av gemenskap och ett närmast patologiskt ointresse för vad den andra halvan av befolkningen kan tänkas ha att säga.
Men inget av detta ändrar på det faktum att en liten revolution i det tysta ägt rum på pressläktaren. Till och med Svenska fans har numer en kvinnlig chefredaktör i Aldijana Talic. Vi har nått den punkt i åtminstone nationell fotbollspress att könet på reportrar och krönikörer är helt ointressant för samtliga inblandade. Det kan inga sköna killar med en mikrofon ändra på.
