Ministern fick koppla Benzema till islamism
När det gäller kriget i Gaza tycks särskilda regler gälla
Att utan synbar grund koppla samman en fotbollsidol med radikal islamism är lagligt i Frankrike, i alla fall om man är statsråd.
Det är slutsatsen man måste dra efter att Karim Benzemas förtalsanmälan av inrikesminister Gérald Darmanin lades ner förra veckan. Det var den 16 oktober förra året som Darmanin i direktsänd fransk tv påstod att den franske fotbollsstjärnan, född i Frankrike med ursprung i Algeriet, ”har ökända band till Muslimska brödraskapet”.
Uttalandet var en kommentar till Benzemas stöd för Gaza i oktober, en tweet som blev en nationell angelägenhet, eftersom Benzema inte nämnt Hamas attack på Israel några dagar tidigare med ett ord.
Den franske riksåklagaren lägger ner polisanmälan inte för att Darmanin lagt fram bevis som stöder påståendet, utan för att man kommit till slutsatsen att det inte är ärekränkande. Det är förstås rimligt att vara restriktiv med förtalsdomar i en demokrati. Frikännandet visar ändå på en ganska slapp juridisk inställning till hur en minister kan uttrycka sig utan påföljder.
Kriget i Mellanöstern har annars satt fransk yttrandefrihet på svåra prov sedan det startade för drygt fyra månader sen.
Den första tiden efter Hamas attack den 7 oktober och Israels inledande svar förbjöds propalestinska demonstrationer i Frankrike, på uppmaning av Gérald Darmanin till landets regionala polischefer. I efterhand motiverades detta med behovet av en ”anständig tidsram”, det vill säga av respekt för de som drabbats av, eller bara sörjde, Hamas terror.
De följande veckorna förbjöds en rad demonstrationer med propalestinska förtecken, med hänvisning till hot mot den allmänna ordningen. Först den 22 oktober genomfördes den första manifestationen som över huvud taget godkändes av myndigheterna i Paris.
Frankrike älskar att slå sig för bröstet när det gäller yttrandefrihet, men i själva verket är den betydligt mer kringskuren än i Sverige
En vecka senare stängde Radio France, landets public service-radio, av komikern Guillaume Meurice efter att han tipsat lyssnarna om att klä ut sig till Benjamin Netanyahu inför Halloween, ”en sorts nazist fast utan förhud”. Meurice vägrade be om ursäkt med argumentet att ett visst mått av osmaklighet ingår i arbetsbeskrivningen som komiker och att de enda ramar han förhåller sig till är lagen om yttrandefriheten.
Två veckor senare var han tillbaka i programmet, som fick sändas utan publik efter att hot kommit in mot redaktionen. Guillaume Meurice tänkte inte låtsas som ingenting och tog till orda:
– Många säger till mig att Hamas också är en sorts nazister utan förhud och ja, jag har aldrig påstått motsatsen! Jag undrar om det är så att att frånvaron av förhud är problemet här. Det verkar göra dem arga. Är det för att det kliar?
I början av december ställde Paris stad in seminariet ”Mot antisemitism, dess instrumentalisering och för en revolutionär fred i Palestina”, med hänvisning till den allmänna ordningen. Evenemanget organiserades av en rad radikala judiska föreningar på en scen som subventioneras av Paris kommun, med den amerikanska queerteorins överstinna Judith Butler som dragplåster. Butler, vars förfäder är östeuropeiska judar, skulle medverka för organisationen Jewish voice for peaces räkning. En tid senare skrev hon på den franska vänstersajten Mediapart att hon misstänker att evenemanget ställdes in efter påtryckningar på Paris borgmästare av högerextrema sionistiska grupper.
Frankrike älskar att slå sig för bröstet när det gäller yttrandefrihet, men i själva verket är den betydligt mer kringskuren än i Sverige. Att vi tillåter nynazister demonstrera är chockerande ur ett franskt perspektiv. Jenny Högström skrev i veckan i Göteborgs-Posten om rapparen Freeze Corleone vars senaste låtsläpp lett till en brottsutredning om försvar av terrorism trots att det rör sig om något han INTE RAPPAR.
När det kommer till konflikten i Mellanöstern tycks helt egna regler gälla. Fram till 2020, då Frankrike dömdes av Europadomstolen i frågan, var landet den enda demokratin i världen där det var olagligt att uppmana till bojkott mot israeliska varor.
Olagligt är det också att förneka Förintelsen, en lag som Sveriges regering nu vill kopiera. Det är ett initiativ som är lätt att omfamna i tider av eskalerande antisemitism. Men förslaget kräver eftertanke: Vilka historiska skeenden ska det vara otillåtet att förvränga i förlängningen?
Frankrike är i alla fall inte det föredöme i ämnet som många vill göra gällande.
