Ryskt krigsmotstånd väcker rebelliskt skratt
Två år efter invasionen: De ukrainska dikterna från fronten slår den mesta krigsrapporteringen
Jag läser det tunna lilla häftet med en ukrainsk frontsoldats poesi och kommer närmare människorna och fasar än mer inför kriget. Den unge poeten Artur Dron övergav skrivandet när Ryssland anföll Ukraina och anmälde sig som frivillig. Han försökte först glömma allt vad litteratur är. Litteraturen kan inte rädda en enda död människa tillbaka till livet. Meningen med litteratur ställs på sin spets. Men så börjar han ändå skriva: ”Poesins själva hjärta i en fruktansvärd tid är att den gör oss mindre ensamma.”
Och hans dikter har en spröd och enkel varsamhet som kontrasterar förunderligt mot krigets brutalitet. Varsamheten undviker helst ord som krig och till och med hopp: ”Här talar vi sällan om hoppet,/ om patriotism eller/ fosterlandet./ Men om vi talar, då är det alltid/ om barnen.” Det känns som dessa antiheroiska dikter ofta kommit till efter att soldaterna kastat av sig sina skyddsvästar och hjälmar och sitter vid järnkaminen, ibland efter att en kamrat dött i striderna. Jag ser honom sitta där och plita ner sina rader:
För varför orda om hoppet
när det står här alldeles bredvid
i skitiga shorts
och kliar sina myggbitna armar
och visar upp sina mjölktänder
för solen.
Urvalet med dikter, utgivet av Ellerströms och tidskriften Ariel, är på knappt femtio sidor. Men det säger mig mer än de flesta reportage från fronten jag läst. Starkast är den avslutande dikten som utgår från första Korinterbrevets ord om kärleken: att den är tålmodig. Vad gör kärleken vid fronten?
Kärleken kan höra skillnad
på utgående eld, inkommande granater
och stridsvagnsmuller.
Kärleken får ont i ögonen
när den tittar för länge i värmekikaren.
Kärleken vaknar
på natten av att mössen i skyttevärnen
krupit in under vapenrocken.
Och ibland sluter den ögonen på sina vänner.
Nej, jag förstår egentligen inte dessa rader. Ingen som inte drabbats av ett brutalt anfallskrig kan göra det. Men Artur Drons rader når mig tvärsigenom allt.
Där har vi mannen som håller upp ett exemplar av Tolstojs ”Krig och fred” och döms för det
Inför tvåårsdagen av Rysslands imperialistiska krig når mig också några andra tunna häften. De kommer inifrån Ryssland och har också givits ut av Ariel. Ett av dem heter ”NEJ TILL K****T!” Med undertiteln ”Om den fredliga protestens former och villkor i det krigförande Ryssland”. Det är skrivet av en anonym författare, bosatt i Moskva. Jag skrattar faktiskt mer än jag gråter när jag läser det. Författaren berättar om de många små eller större demonstrationer mot Putin och kriget som ägt rum sedan invasionen inleddes. Där har vi mannen som håller upp ett exemplar av Tolstojs ”Krig och fred” och döms för det. Eller kvinnan som söker upp Putins föräldrars grav och placerar meddelandet att föräldrarna har ett livsfarligt barn som de måste göra något åt. ”Grip mig om du är emot kriget”, ropade ett plakat ut som kanske gjorde polisen förvirrad för en stund.
Det tunna häftet rapporterar inifrån ett samhälle som i allt snabbare takt gått från auktoritärt till ren diktatur.
Polis, säkerhetstjänst och domstolar slår hårt och brutalt ner varje protest. Ändå vågar många protestera, med flygblad, klotter och olika underbart galna upptåg. Författaren skriver sakligt om repressionen, om långa fängelsestraff och förföljelser men också om gnistorna av motstånd som finns i det ryska civilsamhället. Man kan till exempel släppa upp blå och gula ballonger på en innergård som sedan driver in över torgen.
Jag läser häftet dagarna efter att Aleksej Navalnyj dödats. Ingenting känns hoppfullt. Men det lilla häftet får mig faktiskt att skratta till, rebelliskt, hoppfullt.
”Kriget börjar i hemmet” är titeln på det tredje häftet jag läser. Det är den feministiska aktionsgruppen FAS, baserad både i Ryssland och utomlands, som skriver. I sitt manifest ser FAS det militära våldet som ytterst spirande ur den patriarkala ordningen. Och då ska man veta att i Ryssland har antagits lagar som ger klartecken för hustrumisshandel. FAS är inga naiva pacifister: Ukrainas försvarskamp kräver våld. Jag fascineras och imponeras mer än vad jag kan uttrycka över den röst, de röster som hörs ur ”Kriget börjar hemma”.
Men det är till Artur Dron jag återvänder och jag stirrar på hans ord:
Ibland händer det att kärleken
blir stående bland träden och spyr,
länge, när striderna har varit hårda.
