Alla rika måste dra ner på sin konsumtion
Därför måste våra liv förändras för klimatet, skriver Jonas Gren och Kjell Vowles i ett svar till Rasmus Landström
Klassisk socialdemokratisk politik för statlig innovation och klimatomställning. Så går det att sammanfatta Rasmus Landströms budskap när han rycker ut till ekomodernismens försvar. Kanske är det formuleringar som denna han vill se i kommande energipolitiska propositioner:
”Tekniken för att utnyttja vindkraft och biobränslen i storskalig elproduktion behöver ytterligare utvecklas. Det kan krävas särskilda åtgärder avseende bl. a. teknikutveckling för att främja en på sikt ökad användning på kommersiella villkor av biobränslen och andra förnybara energislag för storskalig elproduktion.”
För att förstå vad en sådan politik leder till, behöver vi dock inte sia om framtiden. Det räcker med att titta på de senaste 30 åren. Formuleringen är hämtad från den socialdemokratiska regeringens energiproposition 1991.
Under 1980-talet hittade miljöfrågorna in i hjärtat av svensk politik. Till en början närde inte bara miljöpartister utan även centerpartister och flera socialdemokrater, bland andra miljö- och energiminister Birgitta Dahl (S), visioner om småskaliga och decentraliserade lösningar, visar forskning från Martin Hultman med flera. Men i början av 1990-talet skedde ett skifte. Miljöproblemen skulle hädanefter lösas med innovation, ny teknik och storskaliga lösningar. Det vill säga: ekomodernism.
Rasmus Landström artikel bidrar till en nyanserad och konstruktiv debatt om vägar framåt i dessa dystra, planetära tider. Det stora problemet med texten är dock när han med stöd av statsvetaren Jonathan Symons påstår att ”en innovationsfokuserad klimatstrategi i stor skala” aldrig har testats. En närmare titt på Sveriges klimatpolitik visar att det har den visst. Resultatet? Jo. Sverige har klart lägre utsläpp än till exempel USA, men är inte i närheten av klara målen i Parisavtalet eller Sveriges miljömål.
De senaste 30 åren i Sverige visar i stället med all önskvärd tydlighet att storskaliga tekniksatsningar endast kan få bort en del av utsläppen och resursslöseriet.
En central ingrediens i omställningen är att använda mindre energi och natur (skog, mark, hav, djur) för att generera välfärd. I denna förändring ingår allas våra liv och livsstilar. För alldeles oavsett hur effektiv och grön produktionsapparaten blir, är det omöjligt att fördela jordens resurser mer rättvist om de rika inte drar ner på sin konsumtion.
Dessutom är det så att små- och storskaliga omställningar sker i växelverkan, den ena gör inte den andra. De gör varandra. Det blir missvisande att som Landström kategorisera förnuft, vetenskap och storskalighet som moderna företeelser i kontrast till den påstått ”antimodernistiska” småskaligheten.
Allt kokar ner i att människor i den rikare delen av världen – som redan lever i relativt materiellt överflöd – måste ta ledarrollen. Vi (ansvaret är störst bland de rikaste; många i Sverige tillhör jordens privilegierade) behöver minska anspråken på planetens resurser rejält till förmån för människor som hittills förvägrats tillgång till dessa och för resten av alla arter. En solidarisk omställning, är vad det handlar om.
Jonas Gren, författare och journalist
Kjell Vowles, doktorand på Chalmers som undersöker motståndet mot klimatpolitiken
