Oscarson utmålade mig som en Arg Svart Man
Bilden av samtalet på Kulturhuset är förvrängd och felaktig
Vid det här laget har de flesta en uppfattning om vad som hände på Kulturhuset förra lördagen. Men det är en förvrängd och felaktig bild som har kablats ut – från ETC till Riks.
Medierna har kapitulerat och Stina Oscarson har kapitaliserat.
Bilden som etsat sig fast är den av snälla vita män – ”otroligt vänliga” för att låna Oscarsons adjektiv – och jag förvandlas till stereotypen The Angry Black Man, som enligt DN ”lämnat i vredesmod”.
Oscarson har systematiskt svartmålat mig (i dubbel bemärkelse) som ”sträng”, ”högljudd”, ”väldigt irriterad” och ”väldigt tillrättavisande”. Samtidigt beskrivs publiken som ”varsamma och trevande” med ”värdiga och initierade" frågor. Och jag? Jag ”reagerade ändå häftigt”, om man nu ska tro Stina Oscarson.
Jag måste bemöta några av de flagranta felaktigheter som okritiskt vidareförmedlats av slappa medier. Först och främst, samtalet var långt ifrån något mysigt knytkalas. Det var snarare en agiterad stämning med vita män som avbröt mig, upprepat använde n-ordet och ville prata om ”svenskhat”.
Låt oss börja med försöket att framställa rummet som om det bestod av idel industriarbetare. Stina Oscarson säger till ETC att ”det var flera som berättade att de jobbade i industrin”. Det var en person. Vidare hävdar hon att ”några sa till och med ’jag förstår inte orden du använder, Barakat’”. Återigen, det var en person och jag minns det tydligt eftersom han kallade mig ”Behrang”.
Dessförinnan hade han berättat att en nära vän blev mördad i terrordådet i Bryssel och att han, varje gång han ville lyfta det, fick ett ”lågaffektivt bemötande”. Han var uppjagad, högröstad och synbart arg. Jag tänkte att det var sorg som tog sig uttryck i ilska och beklagade hans sorg. De andra i panelen var tysta. Han fortsatte och sa att ”det som hände i Bryssel kommer att hända oss alla”.
Stina Oscarson tappade inte bara rummet, hon var med och skapade det
Slutligen sa Stina Oscarson ”har du en fråga?”, han svarade att han inte riktigt visste. Det var då Oscarson klev in i handlingen och sa ”så du vill prata om svenskhatet?” Då hände någonting med dynamiken, mannen skiftade känsloläge och utbrast ”tack för att du hjälper mig att sätta ord på mina tankar!” Det kändes nästan regisserat. Stina Oscarson tappade inte bara rummet, hon var med och skapade det. Ett rum som jag i Aftonbladet beskrivit som ”Flashback-liknande”.
En annan vit man avbröt mig och skrek ”du använder härskartekniker!”, Oscarson gjorde ingenting. Hon gjorde heller ingenting när en man, som hon i ETC påstår ”presenterade sig som halvafrikan” använde n-ordet. Och nej, n-ordet användes inte i ett antirasistiskt syfte. Det är en efterhandskonstruktion.
Den enda gången hudfärg kom på tal var när en vit kvinna, som den enda i rummet, ifrågasatte att ”två vita män använder n-ordet”. Då sa Ola Wong ”men hans pappa är ju svart”.
Hur jag i skarp kontrast till de vita deltagarna har beskrivits av Stina Oscarson – och i förlängningen medierna – som arg, aggressiv och känslostyrd är en stilstudie i rasistisk retorik. Det är så här vita privilegier ser ut och det är så här svarta stereotyper upprätthålls. Till ETC säger Stina att ”jag är inte rädd för ord” och i Aftonbladet säger hon: ”Ordet är inte ett vapen”.
Så här låter vita privilegier.
I den svarta medborgarrörelsen i USA brukar man skandera ”I can't believe we’re still protesting this shit”. Jag kan bara instämma, jag kan inte fatta att jag måste skriva om n-ordets vara eller icke vara 2024.
Ska våra barn verkligen tvingas växa upp i ett samhälle där vuxna vita människor slåss med näbbar och klor för sin ”rätt” att få säga n-ordet? Ska jag resignerat berätta för min brorsdotter att vi inte ens kan enas om något så basalt som att n-ordet är rasistiskt? Jag vägrar. På samma sätt som jag vägrade förra lördagen.
