Kultur

Klimatet räddas inte av grön industrialisering

Vänstern måste börja prata tillväxtkritik, downsizing och nedväxt igen

Av: 

Göran Greider

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Jag är livrädd att vi just nu upplever en blindhet inför de gröna investeringar som är historiskt kontaminerade av den förra bruna industrialiseringen: Här ska floder vändas! Kosta vad det kosta vill! Bara vi får leva ungefär som tidigare!” skriver Göran Greider.
”Jag är livrädd att vi just nu upplever en blindhet inför de gröna investeringar som är historiskt kontaminerade av den förra bruna industrialiseringen: Här ska floder vändas! Kosta vad det kosta vill! Bara vi får leva ungefär som tidigare!” skriver Göran Greider.

KULTUR

På sista tiden har jag haft mardrömmar om planetens djuphavsbäddar. De är de minst utforskade områdena av biosfären och rymmer sannolikt en enorm biologisk mångfald – men lockar nu till sig stora bolag som är ute efter mineraler och metaller: Gruvdrift på de jungfruliga djuphavsbottnarna.

Både gamla fossilbolag, vapenföretag och regeringar är inblandade i en mer eller mindre oreglerad jakt under ytan och de kan motivera det med att mineralerna ovan jord inte räcker för den förestående gröna revolution världen behöver till alla elfordon och mobiltelefoner.


Ytor stora som Frankrike och Tyskland rutas nu in. Rapporter från Världsnaturfonden och Greenpeace varnar för en förestående exploatering – i den gröna omställningens namn – som äventyrar både biologisk mångfald och matförsörjning för någon miljard människor när de djupa havens världar störs.

Och även om utsläppen ökar nu när ekonomierna hämtar sig efter pandemin är detta kanske det historiska ögonblick när alla politiska trafikljus faktiskt slår om till grönt. Bra, men det jag hör i mardrömmen är också en vrålande burnout från en hänsynslös, storskalig teknikoptimism nedärvd från ett tidigare sekel och född ur all den frustration alla klimatkämpar, inklusive jag själv, så länge känt.


För när alla goda krafter som vill bekämpa den globala uppvärmningen nu samlar sig – senast under Joe Bidens stora möte – är risken att de värsta misstagen från den förra industrialiseringseran upprepas: Då var de planetära gränserna för exploatering okända – nu glöms de bort eller förträngs. Jag tänker på det var gång jag ser en elsparkcykel slängd i ett dike.

Utrymmet för tankar kring ett nödvändigt civilisationsskifte har krympt snabbt på bara något årtionde. Ord som tillväxtkritik, nedväxt, downsizing, civilisationskritik har närapå raderats ut ur det politiska språket. Idén om arbetstidsförkortning har plockats bort från varje politisk agenda, trots att mer fritid och mindre arbete nog förblir kungsvägen till ett bättre förhållande mellan människa och biosfär.


Ta de planerade svenska höghastighetstågen. Jag förblir chockad över att de gigantiska ingrepp i naturen som krävs för byggandet av dem inte diskuteras av regeringspartierna och än mindre av oppositionen. Det geografiska rummet ska nu i kapitalistisk anda krympas till tid men det är ju i rummet jorden, växterna och livet finns: Enorma mängder koldioxidtung cement och stål och vindkraftverk krävs för att den urbana medelkassen ska kunna förkorta sina tågresor till kontinenten med några få timmar.

Det fanns en kort historisk glänta i början av sjuttiotalet när ett lågenergisamhälle plötsligt diskuterades på fullt allvar. De gröna rörelserna hade växt fram, Peps Persson sjöng ”Hög standard – vad fan är hög standard”

Idén att det helt enkelt borde resas mindre är tabu, trots att det antagligen är vad sann klimatkamp kräver.

Den gröna industrialiseringens dröm om en tillväxt som frikopplats från det materiella är tills vidare just en dröm. Till och med Johan Rockström har tvivlat. En av de ganska få som påpekat dilemmat i svensk debatt är Marcus Priftis i tidningen Arbetet: ”De gröna tillväxtprofeterna brukade tillhöra den liberala högern, men nu växer idén också hos vänstern (…) för att vinna klimatkriget måste naturen maka på sig.”


S-föreningen Reformisterna har presenterat det mest progressiva inlägget hitintills med sin rapport om en ny grön giv. Jag ställer upp på nästan allt i den, särskilt på idén att staten måste bli den drivande kraften i omställningen och att fördelningspolitik är helt avgörande för att få med sig allt vanligt folk.

Samtidigt ser jag hur lätt det är att svepas med i en ny tanklös entusiasm för jättelika, handlingskraftiga investeringar där allt vad natur heter lätt kommer i andra hand. Hör här angående det biobränsle vars förbrännande knappt ens räknas in i de totala svenska utsläppen och som bidrar till att demolera mångfald i skogarna runt Östersjön:

”I den här rapporten har vi inte för avsikt att slå fast en slutgiltig sanning om vad som är ett hållbart framtida uttag av biomassa. Tvärtom ser vi ett starkt behov av att hela det frågekomplex som berör nyttjande av biomassa och framtidens jord- och skogsbruk utreds på ett sammanhängande sätt, som gör att samtliga parter har förtroende för resultaten.”

Så när politiker, fack och andra parter är ense räcker det – men är naturen själv med och förhandlar i det här spelet? Låter inte så.

Jag är livrädd att vi just nu upplever en blindhet inför de gröna investeringar som är historiskt kontaminerade av den förra bruna industrialiseringen: Här ska floder vändas! Kosta vad det kosta vill! Bara vi får leva ungefär som tidigare!


Det fanns en kort historisk glänta i början av sjuttiotalet när ett lågenergisamhälle plötsligt diskuterades på fullt allvar. De gröna rörelserna hade växt fram, Peps Persson sjöng ”Hög standard – vad fan är hög standard”, de tysta vårarna hade anlänt, världskapitalismen gått in i recession och vänteläge. Självaste Romklubben, där storbolag var med och finansierade den berömda MIT-rapporten ”Tillväxtens gränser”, lyfte idén om ett radikalt annat samhälle:

”Vi har allt som är fysiskt nödvändigt för att skapa en helt ny form av mänskligt samhälle, ett som skulle byggas för att vara i generationer. Om vi saknar ett sådant mål kommer kortsiktiga överväganden att generera den exponentiella tillväxt som driver världssystemet till jordens gränser och slutligt sammanbrott. Med det målet och den föresatsen skulle vårt släkte nu vara berett att börja en kontrollerad, ordnad övergång från tillväxt till jämvikt över hela jorden.”

Rapporten blev utskälld av tidens nationalekonomer. Men dess förutsägelser och varningar har visat sig vara rätt träffande. En stor fråga den tog upp har dessutom blivit tabubelagd: Överbefolkningen. Och den är ett problem: Människan, i alla fall inbäddad i kapitalism, är en invasiv art.

På åttiotalet brakade den nyliberala revolutionen loss och gläntan växte igen. Den så kallade ekomodernismen föddes, kodifierad i Brundtlandrapporten som slog fast att marknadsekonomi och tillväxt är nödvändig för att lösa miljöproblemen.


Naomi Klein har konstaterat att det var ett historiskt elände att klimatuppvaknandet i väst skedde i en era när nyliberalismens stjärna stod som allra högst. Nu har den stjärnan försvagats men tillväxtretoriken som föds ur den gröna keynesianismen riskerar att föra arvet vidare: Offra biologisk mångfald för att fixa klimatkrisen.

Vår generations månlandning – vi har hört den liknelsen göras med vår tids stora klimatutmaning. Den är avslöjande: Vi ska alltså röra oss bort från Jorden för att rädda den? Jodå. Jag är ett Star Trekfan, jag gillar flygresor på Mars och anser att människan bör ha interstellära drömmar.

Men det är ju på jorden vi först och främst måste landa! Vi har en tiotusenårig expansionistisk civilisationshistoria i oss, den accelererade våldsamt under den industriella revolutionen, och vi måste erkänna den för att inte upprepa de mest ödesdigra misstagen så att vi kan lämna djuphavsbottnarna ifred även om det kostar oss ett antal mobiler och elcyklar.

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

LÄS VIDARE

Ivar Los okända bok förutsåg klimatkrisen

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimatförändringarna

Klimatutmaningen

Tillväxt

Nyliberalism

Höghastighetståg

Biobränslen

Östersjön