Det svenska sveket mot Gaza är outhärdligt
Bevisen om Israels brott mot mänskliga rättigheter hopar sig, men var är makthavarna som står upp för folkrätten?
När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 så var slutsatsen självklar från svenska politiker och opinionsbildare från vänster till höger: detta var ett oförlåtligt brott mot folkrätten och Putin hörde hemma i Haag.
Det fanns en mycket liten del av vänstern som inte höll med, exempelvis gjorde tidningen Proletären i det längsta allt för att ursäkta Ryssland. I övrigt var stödet i stort sett mangrant. Till och med Vänsterpartiet röstade – efter viss tvekan – för svenskt militärt stöd.
Just folkrätten var ett centralt argument för att skapa en stark allians mot Ryssland. Inom detta begrepp ryms FN-stadgan, krigets lagar och mänskliga rättigheter. Detta är normer och regler som världens länder mödosamt förhandlat sig fram till efter århundraden av krig, och som är extra viktiga för små länder som Sverige. Alternativet är att den starkes rätt alltid råder.
Sedan i höstas hopar sig bevisen för att Israel i kriget mot Hamas varken respekterar krigets lagar eller palestiniernas mänskliga rättigheter. Vittnesmål kommer från FN-organ och humanitära organisationer som Röda Korset, Läkare utan gränser och de få journalister som fortfarande verkar i området efter att många dödats. Civil infrastruktur jämnas med marken, ambulanser beskjuts, sjukhus slås ut. Mat och förnödenheter släpps inte igenom till den helvetesplats som Gaza nu är. Bombandet är blint och dödandet urskillningslöst.
För några veckor sedan meddelade den Internationella domstolen i Haag att man på Sydafrikas begäran tar sig an frågan om huruvida Israels krig kan klassas som folkmord. Medan utredningen pågår måste Israel undvika sådant som kan leda till folkmord. Det innebär bland annat att Israel ska göra allt i sin makt för att mildra den humanitära situationen i Gaza. Sedan dess har Israel inte ändrat sin krigföring, och nu verkar nästa steg vara en offensiv mot Rafah, den del av Gaza där över en miljon palestinier försöker söka skydd.
Jag jämför inte kriget i Ukraina med det i Gaza. Men det är intressant att den internationella rättsordning som i två års tid åberopats för att skapa en stark allians mot Putin, och som i alla andra sammanhang lyfts fram, nu verkar helt betydelselös för opinionsbildare och politiker till höger. Frågan diskuteras internationellt, men måste också lyftas i Sverige: Var är liberala och konservativa hökar som Patrik Oksanen, Tove Lifvendahl och PM Nilsson nu? Var är Ulf Kristersson och Johan Pehrson? För det kan väl inte vara så att reglerna i den ”regelbaserade världsordningen” bara ska gälla vissa länder?
Israel har länge illegalt ockuperat delar av Palestina, bosättningarna har blivit fler och våldet trappats upp. Gaza är sedan länge under en nästan total blockad. De mänskliga rättigheterna har inte gällt här, världen har vant sig vid att titta bort. Sverige gjorde rätt som erkände Palestina 2014, men fick utstå spott och spe för att man försökte ta små steg mot en tvåstatslösning. De krafter på båda sidor som inte erkänner den andres existens har växt i styrka.
Det fruktansvärda terrordådet 7 oktober och det efterföljande kriget är händelser som är närmast outhärdliga att förhålla sig till. Grymheten, lidandet, slakten av civila, barn som opereras utan bedövning. De känslomässiga begären efter hämnd och upprättelse är starka. Den mänskliga impulsen är att ställa sig på någons sida, att kräva upprättelse och hämnd.
Men det enda vi har är diplomatin och dessa genom krig och lidande mödosamt ihoplappade regelverk och internationella konventioner. Att stå upp för dessa är att stå på fredens sida. Detta har traditionellt varit den svenska hållningen till konflikter och krig, som även de senaste decennierna präglat relationen till Israel och Palestina. Inte lojalitet med en stat, eller en grupp. Utan med rättigheter, principer. Som gäller alla.
”När det gäller kriget i Gaza finns inget rätt och inget fel”, skrev Dagens Nyheters ledarsida i helgen. En grotesk formulering mot bakgrund av allt vi nu vet.
Det har varit plågsamt att se det svenska svaret på kriget. Liberalen Johan Pehrson som ville att Sverige skulle exportera vapen till ockupationsmakten Israel, utrikesminister Tobias Billström som länge menade att svaret i Gaza var ”proportionerligt”. Den selektiva blindhet som verkar göra det omöjligt för många att se Netanyahu för den extremist han är.
Den svenska regeringen verkar helt oförmögen att göra en egen analys, att ha en egen hållning. Det senaste exemplet är att de säger sig vilja dra in stödet till FN-organet UNRWA. Detta utan att bevis presenterats för de anklagelser som förts fram om medarbetares samröre med Hamas. Därmed riskerar Sverige att inte bara passivt bevittna – utan aktivt bidra till en redan förtvivlad humanitär situation.
”När det gäller kriget i Gaza finns inget rätt och inget fel”, skrev Dagens Nyheters ledarsida i helgen. En grotesk formulering mot bakgrund av allt vi nu vet. Människorna i Gaza äter gräs och barn är undernärda, på eller över gränsen till svält. Jo, det finns rätt och fel. Och detta är fel.
Att blunda för det som nu sker i Gaza och på Västbanken är inte bara grymt, utan något ännu värre. Det är principlöst, kortsiktigt och farligt. Palestina har, som den brittisk-israeliske säkerhetsanalytikern Daniel Levy säger, blivit en symbol för länderna i det globala syd, en illustration på hyckleri och dubbla måttstockar. Det får konsekvenser globalt, men även här hemma där många unga nu noterar likgiltigheten och självklart reagerar starkt. Det är ett svek på så många plan. En hel värld konstaterar nu, ännu en gång, att den ”regelbaserade världsordningen” visade sig bara gälla vissa länder.
Det som pågår i Gaza är outhärdligt. Hat kommer följa på hämnd och de spiraler av våld och trauman som finns bland palestinier och israeler kommer att fördjupas och förvärras. Vad händer med släktingarna till offren för Hamas terrordåd, till de som kidnappats och de som överlever det urskillningslösa dödandet i Gaza?
Sverige hade kunnat spela en annan roll dessa grymma månader, kunnat vara en röst som står på rättens sida mot våldet, oavsett varifrån det kommer. Som fördömer Hamas grymheter likväl som de krigsbrott Israel nu iscensätter. Vi hade kunnat stå i bredd med Norge, vars hållning har varit rakryggad. På principernas sida, på diplomatins. I stället larvar vi som en knähund efter USA, ofta till och med steget bakom. Vem hörde senast Ulf Kristersson uttala sig om kriget, om 12 300 döda barn, enligt den senaste siffran? Under tyngden av tystnaden brister nu illusionen av en världsordning. Just den som dessa principlösa människor sade sig vilja upprätthålla.
Artikeln har uppdaterats.
