Så kan antisemitism bli ett ord utan betydelse
Behandlingen av Masha Gessen leder in på en farlig väg
I USA hölls förra veckan kongressförhör med rektorerna för några av landets mest prestigefyllda universitet. Bakgrunden var kritik mot hur universiteten hanterat studentprotester efter Hamas terrordåd den 7 oktober och det efterföljande kriget i Gaza.
Den republikanska kongressledamoten Elise Stefanik hänvisade till de rop på ”intifada” som studenter fört fram på demonstrationer på universitetsområdena. Hon gjorde sedan det halsbrytande hoppet att likställa rop på intifada med uppmaningar till folkmord på judar.
”Är det tillåtet att studenter uppmanar till folkmord på judar, ja eller nej”, frågade Stefanik.
”Det beror på kontexten”, svarade rektorerna, vilket självklart blev perfekta klipp att sprida på nätet.
Problemet var bara att det hela var en fälla som rektorerna klumpigt klev rakt in i. Ja, studenterna hade ropat på intifada, ett slagord som betyder uppror och är kopplat främst till den palestinska kampen för en självständig stat. Det går att förstå att detta kan vara skrämmande för judiska studenter med bakgrund i Israel, men det är i sak fel att säga att de två begreppen är synonyma. Förhören i kongressen och hur de utspelade sig måste förstås som en del av en politisk strategi för att från republikanskt håll utmåla elituniversiteten som fiender och vinna poäng i nästa års amerikanska valrörelse.
Det finns problem med antisemitism på amerikanska universitet. Men det är också sant att antisemitism nu används i helt andra syften än att markera mot judehat.
Samma strategi som Stefanik använder sig av har Ebba Busch tillämpat här hemma i Sverige. Busch har anklagat Socialdemokraterna för att ha ”banat väg för den antisemitism som vi ser på våra gator och torg”. En bisarr och historielös anklagelse, extra osmaklig när den kommer ur munnen på en person som tillsammans med ett av Europas mest högerextrema partier, med rötterna i nazismen, nu steg för steg förflyttar Sverige i en auktoritär riktning.
Det finns stora och växande problem med antisemitism, både inom högern och vänstern,. Bland unga finns en obrydd, obekymrad antisemitism som är verkligt skrämmande.
Vad beror det på? Inte minst tror jag att det handlar om att minnet av Förintelsen som en absolut moralisk hållpunkt håller på att blekna. Det påverkar även unga människors relation till staten Israel, som för många inte längre förstås som en fristad för Förintelsens överlevare utan snarare förknippas med högerextremt styre och hårdför ockupationspolitik.
I Tyskland utspelar sig just nu en annan variant på detta skifte i tiden. I veckan skulle den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen, själv barnbarn till förintelseöverlevare, tilldelas det prestigefulla Hannah Arendt-priset. Men en essä Gessen nyligen skrivit för den prestigefyllda amerikanska tidskriften New Yorker retade upp politikerna i staden Bremen, som inte längre ville stå värd för evenemanget. Det ledde till att även den tunga Heinrich Böll-stiftelsen drog sig ur ceremonin. (I skrivande stund verkar det som om Gessen ändå kommer att få priset, men oklart när och var.)
… den är kontroversiell, och blir allt svårare att tillämpa.
Minnet av Förintelsen, den tyska skulden och stödet för Israel är officiellt en del av den tyska statens själva identitet och existensberättigande. Tyskland lutar sig tungt mot den definition International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA, tagit fram. Enligt denna är ”överdriven kritik” (applying double standards) av Israel ett utslag av antisemitism, liksom att jämföra handlingar utförda av dagens Israel med nazisternas brott. IHRA:s definition är antagen av många länder, bland annat Sverige. Men den är kontroversiell, och blir allt svårare att tillämpa. Många forskare och kritiker lutar sig därför hellre mot den så kallade Jerusalemdeklarationen, som menar att det inte behöver vara antisemitiskt att vara mer kritisk mot Israel än andra länder.
Ironiskt nog var temat för Gessens essä just hur den tyska minneskulturen och obrottsliga lojalitet med staten Israel leder till att man blundar för de övergrepp som i dag begås mot palestinier, och skapar en sorts moralisk stelhet. Gessen jämförde i sin text specifikt Gaza med judiska ghetton i Östeuropa under nazisternas styre. En plats där det inte finns någon väg ut och där det som sker är en avsiktlig likvidering (the ghetto is being liquidated). Politikerna i Bremen och andra kritiker menade att jämförelsen bröt mot IHRA:s definition och kunde bidra till att Förintelsen som händelse urvattnas, förlorar sin betydelse och moraliska tyngd. Till saken hör att Hannah Arendt själv jämförde ett israeliskt parti med nazisterna, vilket i dag skulle vara ett klart brott mot IHRA:s definition, vilket Gessen själv påpekar i sin text.
Att protestera mot detta är inte överdriven kritik, utan en moralisk nödvändighet.
Gessen petade i sin text även just i den svåra frågan om vad ”överdriven kritik” av Israel innebär enligt IHRA:s definition. Efter Hamas fruktansvärda terrordåd den 7 oktober har Israel svarat med vad som verkar vara en av samtidens värsta krigsförbrytelser. 18 000 människor har dött i Gaza, varav två tredjedelar kvinnor och barn och den stora merparten civila. Att protestera mot detta är inte överdriven kritik, utan en moralisk nödvändighet.
Den tyska hållningen kommer ur landets erkännande av och arbete med sin egen nationella skuld. Antisemitismen är inte ett vapen i kulturkriget på samma sätt som i USA och Sverige. Men själva stumheten och den auktoritära hållningen bidrar till att begreppet nu riskerar att tunnas ut och tömmas på mening. Detta i en tid när kampen mot antisemitismen är viktigare än på länge.
Det tyska exemplet är också farligt på ett annat sätt, eftersom staten här spelar en särskild roll. Bidrag till kulturutövare kopplas till uttalanden om Israel och Palestina, i en snäv och destruktiv åsiktsregistrering. Detta är också en strategi som i nästa steg kan användas av andra politiska krafter om de kommer i regeringsställning och får tillgång till statens tyngd. Redan i dag är yttrandefrihet för pro-palestinska yttranden begränsad i Tyskland. Vad händer när andra länders islamofoba partier kopierar denna strategi?
