Det är skillnad mellan kritik och konspiration
Somar Al Naher svarar Elina Pahnke – som ger slutreplik
REPLIK Den dominerande mediekritiken de senaste åren kommer från högerextrema som etablerat idén att ”mainstream media” ingår i en konspiration mot folket. Donald Trump kallar medierna för ”enemy of the people”. I Sverige formuleras liknande kritik av nazister, sverigedemokrater och även moderata riksdagsledamöter. Fientlighet mot medierna, i synnerhet public service, är en verklighet man måste förhålla sig till när man bedriver mediekritik från vänsterhåll.
Bland vissa grupper växer ett missnöje mot hur medierna behandlar konflikten, men det finns också en oroväckande tendens där kritiken glider över i att anklaga journalister för att ingå i en konspiration. Det tydligaste och mest återkommande exemplet jag sett är att medierna ägnar sig åt ”distraktion”. Att vi medvetet flyttar fokus från lidandet i Gaza.
I ETC skrev jag om vikten av att hålla mediekritiken så tydlig som möjligt. När Elina Pahnke svarar mig går hon förtjänstfullt igenom förutsättningarna för journalister i Gaza, men berör överhuvudtaget inte kärnan i det jag tar upp, nämligen skiljelinjen mellan relevant kritik och konspirationsteorier.
Och visst finns det legitim kritik att framföra. Jag har själv saknat palestinska röster, en nyhetsrapportering som inte bara behandlar palestinier som siffror, men också en rapportering som tar sig an politiken. Vi har inte varit tillräckligt tuffa mot vår regering. Det har gjorts missar och misstag i vår bransch.
Det behövs också en bredare mediekritik från vänster kring bristen av mångfald på redaktionerna, hur ägarkoncentrationen påverkar utbudet och hur presstödet ska utformas, vad public services uppdrag ska vara. Och för de kommersiellt drivna mediehusen är det hela tiden en konflikt och balansgång mellan det folk vill ha (Robinson och bantningstips) och det som är viktigt (kris och krig).
Problemet är dock att många tycks ramla in i den andra världen där medier ses som en del av den djupa staten, där redaktioner förutsätts ljuga och tiga om sanningen. Där vi journalister ingår i en konspiration mot folket. Problemet med konspirationstänkandet är att den många gånger hämtar näring från urkonspirationen som är antisemitisk. När jag går igenom kommentarsfälten på sociala medier där min text diskuteras hittar jag en rad påståenden om att ”tystnaden” beror på att medierna ägs av judar.
Många tycker att jag är osmaklig som tar upp detta nu, de menar att en sådan här diskussion tar bort fokus från massdödandet av civila.
Men så kan man bara resonera om man tror att debatten endast klarar av en linje åt gången.
Somar Al Naher
SLUTREPLIK Journalistiken avspeglar politikens förskjutning
När SVT 2012 ställde frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” reagerade både experter och tyckare med rätta. Något som tidigare hade betraktats som en vinklad, och rasistisk, problemformulering hade nu kommit att bli en legitim utgångspunkt för debatt. Den politiska förskjutningen hade börjat märkas av också i journalistiken. Medier, och journalisterna som arbetar där, är inte isolerade från det samhälle de rapporterar om.
Det kan tyckas banalt att påpeka, men eftersom Somar Al Naher verkar oförmögen till ens en grundläggande maktanalys, är det lika bra att börja med att säga följande; när politiker börjar omförhandla vilka som är önskvärda i ett samhälle så kommer det också att avspeglas i journalistiken.
Gör denna kungörelse mig till en konspiratör? Det är svårt att veta, efter Somar Al Naher i en text om konspirationsteorier lyckas med konststycket att själv vara vilseledande. ”Bland vissa grupper växer ett missnöje mot hur medierna behandlar konflikten, men det finns också en oroväckande tendens där kritiken glider över i att anklaga journalister för att ingå i en konspiration”, skriver Somar Al Naher.
Vilka är dessa ”grupper”? En person som är så mån om rakryggad rapportering borde vara noggrann med att ge exempel. Här får vi inga. I sin förra text på samma tema nämnde hon ”sociala medier-konton”. Talar vi om enstaka troll? Om politiska representanter eller journalister? Allt det är höljt i dunkel. Som enda tydliga exempel nämns några som diskuterar hennes text i kommentarsfält.
Det går förstås att hitta stoff där också. Jag hade kunnat dra upp någon av mina hatare ur potten och skriva om ”oroväckande tendenser”. Men det vore ohederligt. Jag är mer intresserad av de som har verkligt inflytande. Som medierna, där man fortsätter att citera den israeliska arméns krigspropaganda som en neutral sanning.
Elina Pahnke
