Israels bomber dödar även journalistiken
Det är inte galenskap att tro att rapporteringen påverkats av att rekordmånga journalister dödats
I en artikel i Dagens ETC skriver Somar Al Naher att de som klagar på hur medierapporteringen från Gaza sett ut måste vara tydligare. ”Annars riskerar man att bli en spridare av konspirationsteorier och inget annat”. Samtidigt som de israeliska attackerna fortgår i Palestina tycks Al Naher vilja positionera sig som den sista anständiga människan – någon som ser igenom ”ett allmänt missnöje som inte har med själva rapporteringen att göra”.
Låt mig därför berätta om rapporteringens förutsättningar.
Vill man förstå informationsflödet från Gaza måste man först förstå detta: inga journalister släpps in i området. Bland de som ändå finns på plats har nästan sjuttio journalister mördats, en siffra som är en månad gammal. Det gör det till det dödligaste kriget för journalister någonsin, sett till hur många som dödats under så kort tid.
I en intervju med Al Jazeeras byråchef Wael Al-Dahdouh får han frågan om vad som varit svårast med att rapportera från krigets mitt: ”Det svåraste är alltid när journalisten, istället för att sända ut nyheterna, själv blir nyheten. När han blir bilden och nyhetsrubrikerna.”
Finns det inget som skiljer de levandes röster från de dödas tystnad?
Wael Al-Dahdouhs fru, barn och ett dussin andra släktingar har blivit mördade i de israeliska attackerna. Strax efter att klippet spelades in mördades också hans kollega, fotografen Samer Abudaqa, i en attack där även Al-Dahdouh skadades. Ändå fortsätter han envist att rapportera om oförrätterna.
Samtidigt som Israel begår allt grövre krigsbrott försvinner möjligheterna att rapportera om dem. Infrastrukturen för en rättvis rapportering är, som så mycket annat i Gaza, sönderbombad.
Är det en konspirationsteori att tro att de döda journalisterna hade bidragit till en mer rättvis rapportering om vad som pågår i detta krig? Finns det inget som skiljer de levandes röster från de dödas tystnad?
Klippet på Wael Al-Dahdouh såg jag på Instagram, precis som så mycket annat under de senaste månaderna. I brist på journalistisk närvaro i Gaza har alla palestinier behövt bli reportrar. Därför är det ingen liten sak att läsa en rapport från Human rights watch där de påvisar att Meta, som äger Facebook och Instagram, systematiskt censurerar innehåll om Palestina.
I denna tid, där institutionerna tycks oförmögna eller ovilliga att stoppa de brutala krigsförbrytelserna, finns de som reflexartat vill fortsätta låtsas som att allt är som vanligt. För sådana personer blir all kritik en konspiration, och allt motstånd förväxlat med galenskap. Samtidigt som jag läser Somar Al Nahers text öppnar jag DN:s bilduppslag där de listar årets nyhetshändelser.
Inte ett enda foto visar massakern i Gaza.
