Det är snöstorm i Ulf Kristerssons Sverige
Allt är, som så ofta tidigare, högerns fel.
Och Anders Ygeman, en sång- och dansman i socialdemokratins toppskikt, begick i dag presskonferens för att ge statsminister Kristersson skulden för svensk migrationspolitik.
Platsen var partihögkvarteret på Sveavägen 68 och bredvid sig hade han partisekreterare Tobias Baudin, en man som äntligen har rosor på kinderna igen efter att ägnat stora delar av fjolåret åt att sammanbitet och blekt svara på frågor om socialdemokratiska egendomligheter i Botkyrka.
– Coloradoskalbaggen äter upp majsfälten, sa Ygeman och tog ännu en tugga på sin kanelbulle.
Ett försök till liknelse som var lika svårbegriplig som den lät, men ingenting blir enklare för den stackars läsaren av att jag just gick händelserna i förväg och inte satte in uttalandet i ett sammanhang.
Vi kommer till det senare i denna text, den oavsiktliga komik som kan uppstå då socialdemokrater försöker sno väljare från Åkesson och samtidigt låtsas som att de inte kopierar sverigedemokratisk politik.
Baudin inledde med en historisk tillbakablick i vilken Bildt-regeringen i början på 90-talet och Alliansen 15 år senare fick skulden för att medelst slapp invandringspolitik orsaka integrationselände och segregation.
Ygeman log, tittade längtansfullt mot bullfatet mitt på bordet, men skulle ännu i tio minuter lyckas hålla sig.
De två politikerna växeldrog och i deras berättelse dök då och då en socialdemokratisk regering upp och ställde saker till rätta, stramade upp migrationen och petade i de tokliberala reglerna för arbetskraftinvandring.
På en skärm fladdrade staplar och grafer förbi – Sverige tog på Reinfeldts tid emot 14 procent av EU:s flyktingar! Detta trots att vi bara har två procent av unionens befolkning! – och monarkin var på väg mot undergång då det röda alternativet lyckligtvis vann valet 2014.
Reportrarna runt bordet sörplade kaffe, antecknade koncentrerat, Ygeman fortsatte.
– Vi efterlyser Kristerssons självkritik, mässade han, nu bara fem minuter från att hugga in på en bulle.
I sak hade duon rätt. Den moderate statsministern har ägnat en hel del energi åt att ge oppositionen skulden för tidigare försyndelser, och i möjligaste mån undvikit att tala om sitt eget ansvar och sin egen tid som minister under Reinfeldt-epoken.
Detta samtidigt som socialdemokraterna i arbetsgrupp efter arbetsgrupp gjort upp med sitt förflutna och piskat sig själva under hösten.
Men det finns en gräns för hur självkritisk en socialdemokrat orkar vara, och det vi nu bevittnade var ett försök att förflytta fokus i det offentliga samtalet.
Att Ygeman och Baudin hade rätt innebar nu inte att de sa hela sanningen.
I deras berättelse fanns inget utrymme för Stefans Löfvens berömda ”Mitt Europa bygger inga murar”.
Inte heller nämndes att S haft betydande möjligheter att påverka politiken: Med undantag för åtta år med alliansen och den regering som sitter nu, har partiet haft makten sedan 1994.
Efter en historielektion som nådde närmast sovjetiska proportioner av fräckhet, var det så dags för allmän frågestund.
Ygeman fick äntligen sin bulle, men snårade snabbt in sig i ett virrigt resonemang om integration och grundläggande värderingar som vi alla måste dela och om valbara åsikter.
Coloradoskalbaggen kom och gick, låt oss i barmhärtighetens namn inte fördjupa oss i den utflykten, demokrati visade sig vara ett exempel på svensk kultur, undrar vad de gamla grekerna har att säga om det påståendet, varefter sång-och dansmannen berättade att han är halvnorsk och äter getost.
Det är så här socialdemokratiska låter när Sverigedemokraterna är så framgångsrika att de i opinionsmätningarna är större än de tre regeringspartierna tillsammans.
– Jag blir förbannad när folk inte reser sig för gravida och äldre på bussen, dundrade Baudin.
Om etniska svenskar är överrepresenterade i just den formen av artighet framgick dock inte av resonemanget.
Tomas Ramberg, kommentator på DN, hänvisade till ett tal som Palme höll 1975, politikerna såg för ett ögonblick förvirrade ut, men fann sig snabbt.
Utanför fönstren, på andra sidan gatan, skymtade Biograf Grand i diset. En affisch upplyste om att här visas den nya storfilmen Hammarskjöld.
Det var dit makarna Palme gick den där kvällen 1986, timmarna innan skotten ekade över Sveavägen.
38 år senare tuffade en buss, linje 57, mödosamt nerför gatan. En klass med förskolebarn stannade nyfiket till och tittade in genom rutorna och pekade på tv-kamerorna.
– Det är snöstorm i Ulf Kristerssons Sverige, sa jag.
– Vädret kan vi faktiskt inte lasta honom för, svarade Ygeman.
Riktigt allt är kanske trots allt inte högerns fel.