Det sprider löje över all diskussion om antisemitism
Naturligtvis är FN:s generalsekreterare António Guterres judehatare. Liksom ICC, den internationella brottmålsdomstolen i Haag, och UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, kan avfärdas som klart antisemitiska organisationer. Det har den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu slagit fast vid åtskilliga tillfällen.
Man kan möjligen tänka sig att den typen av besinningslösa beskyllningar är avsedda att neutralisera kritik mot pågående israeliska krigsförbrytelser.
Fast lika självklart är tydligen Magdalena Andersson (S) antisemit, ”hon som banat väg för den antisemitism som vi ser på våra gator och torg”, enligt Ebba Busch (KD), som därtill intygar att hon känner ”flera” socialdemokratiska antisemiter: ”En del av dem har jag dessutom i min bekantskapskrets”.
Statsminister Kristersson (M) uttrycker saken mer hovsamt: ”Det finns en terrorromantik i vissa S-kretsar som borde besvära S-ledaren”.
Man kan möjligen tänka sig att den typen av besinningslösa beskyllningar är avsedda att skyla Kristdemokraternas och Moderaternas pinsamma lydnadsförhållande till SD, som av naturliga skäl är svartlistade av Israel.
Mer överraskande är att till och med Carl Bildt än värre pekas ut som gammelnazist av tysk typ i den högsvansade liberala tidskriften Fokus, där han på grund av försiktiga invändningar mot indraget bistånd till Palestina, beskylls för ”obehag inför det judiska” – ”med tysk anstrykning”, samtidigt som palestinierna hånas som alltför omhuldade ”ädla vildar”.
Man kan möjligen tänka sig att den typen av besinningslösa förlöpningar kommer sig av att den kände skribenten drabbats av emotionellt betingat hjärnsläpp till följd av Israels pågående krigsförbrytelser.
För sådan är den outhärdliga verklighet som Israels orubbligt lojala advokater fått allt svårare att hantera. The New York Times, en av världens mest ansedda tidningar, har nyligen skildrat hur Israels krigföring hittills resulterat i 10 000 dödade kvinnor och barn i Gaza, en siffra som jämfördes med vad USA åstadkom under 20 års krig i Afghanistan.
På amerikanskt militär- och journalistspråk kallas dödade civila i krig för collateral damages, varmed avses icke direkt avsiktliga mord på civilpersoner.
Anledningen till att Israels krigsmakt når rekordhöga ”kollaterala” dödssiffror är logisk och konkret. Man vill undvika egna förluster. Därför går man inte in i Gaza för att bekämpa Hamas 30 000 man öga mot öga. Man föredrar att låta bombflyget utplåna bebyggelse med ospecificerat mänskligt innehåll. Varje död terrorist kostar då kring 25, kanske fler, kollateralt dödade kvinnor och barn.
En krigsförbrytelse som dock häpnadsväckande enkelt går att bortförklara med terroristernas ”feghet”. De är nämligen så fega att de inte kommer ut på öppna ytor för att som respektabla män möta den överväldigande israeliska eldkraften. Fegt tar de betäckning bland civilbefolkningen i Gaza, som de cyniskt använder som ”sköldar”.
Sköldar som dock alls inte fungerar. Eftersom den mer respektable motståndaren kallt kalkylerar med att det går åt åtminstone ett par dussin kvinno- och barnsköldar för varje nedlagd terrorist.
Denna israeliska strategi är svår att försvara, liksom alla krigsförbrytelser är svåra att försvara. Följaktligen har den bombliberala pressen i Sverige vid varje israeliskt bombkrig mot Gaza exploderat i utgjutelser om den ökande antisemitismen. Det förefaller som om varenda skönande i kultursidesvärlden vid det här laget jämrat sig över sitt personliga lidande till följd av antisemitism och man skärskådar sitt begränsade synfält efter tecken. Inget exempel blir då för litet eller för dumt.
Miljöaktivisten Greta Thunberg har vid det här laget antisemitstämplats på nästan alla liberala kultursidor och därtill utnämnts till ”tjej-Hitler” i SvD. En Facebook-sida reserverad för kvinnor och icke-heterosexuella män har genomsökts och därvid visat sig innehålla klart antisemitiska påståenden av rysk 1800-talstyp. En Stina Wollter på Instagram har fullt klart fått skandalen i Israel som gällde stulna organ för transplantationssyfte om bakfoten. Ett språkrör för miljöpartistisk ungdom får en helsida i SvD för att sakkunnigt, ”inifrån”, skildra antisemitismen inom vänstern: ”Plötsligt krävs det att man säger rakt ut att jag hatar judar för att det ska räknas”. Alla gamla lögner eller avsiktliga missförstånd om sossarnas i Malmö påstått antisemitiska yttranden tröskas på nytt. Liksom den ständigt obevisade anklagelsen om ”vänsterns” hemliga antisemitism.
Man kan möjligen tänka sig att den här besinningslösa ohederligheten, eller okunniga dumheten, är ett uttryck för desperation för att undkomma allt tal om 10 000 , hittills, mördade kvinnor och barn i Gaza. Men det är ingen ursäkt.
För det är framför allt inte det värsta. Den här gången tycks det nämligen som om en verklig våg av judehat sköljer genom Europa. Det är en nästintill ofattbar tragedi med tanke på Europas historia. Därför en skam för oss alla.
Dessa idiotiska inlägg, från vår regering och ner i hierarkin till skönandarna och småkändisarna i kulturvärlden, sprider löje över all diskussion om antisemitism, trivialiserar frågan som om det bara handlade om enfaldig propaganda och avväpnar därmed det för oss alla, också för palestinierna, absolut nödvändiga motståndet. Det fördubblar den tragedi som utspelar sig i Gaza.
För övrigt anser jag att…
…ledarskribenten i DN Amanda Sokolnicki, ehuru solidarisk med Israel, dock med sin eftertänksamhet och sans utgör ett uppfriskande undantag bland liberalerna när hon skriver om kriget i Gaza. Detta icke avsett som dödskyss utan som uttryck för beundran.
…min ständiga hånare i Expressen, den fina gamla damen Cecilia Hagen, dock slog an en sträng inom mig när hon förundrade sig över den egendomliga svenska seden att ta av sig i strumplästen när man går bort. I couldn’t agree more.