Sällan högerextrema partier kollapsar när de får makt
Låt dem styra och ta ansvar så försvinner de snart.
Så brukar receptet låta när högerextrema partier får inflytande på regeringsmakten i Europa.
Sanningen är att de bara i undantagsfall försvinner även om de tvingas gå i närkamp med makten.
Att Sverigedemokraterna numera är Sveriges näst största parti har på många sätt chockat Europa. Den gamla bilden av ett tryggt folkhems-Sverige är svår att radera från människors medvetande även när Sverige ligger i topp för antalet skjutningar.
Precis som i övriga Europa har ett antal olika taktiker prövats av övriga partier för att förhindra högerextrema partiers tillväxt. Det började med att man skulle ignorera dem, fortsatte med att man skulle ta debatten. Därefter kommer en period av utfrysning.
Men när inget av detta fungerar kommer till slut dagen då något av de etablerade partierna inser att de kan utnyttja de högerextrema för att komma till makten.
I Sverige tog det ovanligt lång tid. I de flesta europeiska länder har högerextrema partier suttit i regering eller fungerat som stödpartier de senaste 20 åren.
Då har ett annat mantra blivit att om man låter extrempartier vara med och styra så kommer deras inkompetens och brist på fungerande lösningar på svåra samhällsproblem att lysa igenom på ett sådant sätt att folk överger dem nästkommande val.
Ett sådant exempel är österrikiska FPÖ som i valet 1999 fick 27 procent av rösterna. Konservativa ÖVP valde att bilda en koalitionsregering med FPÖ. I valet tre år senare nådde FPÖ bara tio procent.
Dipp – inte kollaps
Men det innebar inte att partiet försvann. 2017 gjorde man comeback i regeringen efter att ha fått 26 procent i valet.
En tillfällig dipp snarare än en kollaps.
Invandringsfientliga Dansk folkeparti fungerade som stödpari åt borgerliga regeringar 2001-2011. Man fick igenom kraftiga åtstramningar i migrationspolitiken. 2015-2019 var man Danmarks nästa största parti och förebild för SD.
Men därefter har partiet imploderat. Dels på grund av att den populäre partiledaren Pia Kjaersgaard lämnade posten dels på grund av diverse skandaler. Om de vore val i dag är det tveksamt om partiet skulle klara riksdagsspärren.
Men andra partier har tagit över invandringsfrågan och driver en ännu hårdare linje. Så i praktiken ser det ut som DF:s väljare bara bytt till andra extrempartier.
I Italien kom högerextrema Lega till makten 2019. Ledaren Matteo Salvini verkade omåttligt populär. Men så sprack samarbetet med ett annat populistparti, Femstjärnerörelsen.
När Italien går till val i slutet av denna månad ser Lega ut att få bara tio procent. Istället har italienska väljare fått en ny favorit i Giorgia Meloni, ledare för högerextrema Italienska bröder som har sina rötter i den nyfascistiska rörelsen. Hon spås få 25 procent och kommer att bilda regering med bland annat Salvinis Lega som ser ut att komma tillbaka till makten.
Interna bråk
I Norge satt högerpopulistiska Fremskrittspartiet i regeringen 2013-2020. I valet 2021 gick man tillbaka med några procentenheter men något ras handlade det inte om. De kan mycket väl hamna i en ny framtida högerregering.
Snarare än makten i sig verkar det vara intern splittring som är det största hotet när högerextrema partier får chans att ta makten.
Sannfinländarna såg ut att bli ett typexempel på ett högerextremt parti med snabba framgångar som sedan försvinner ut i periferin. De fick dryga 17 procent i valet 2015 och kom in i regeringen. Men drabbades av interna bråk och delades i två.
Men i valet 2019 var Sannfinländarna tillbaka och blev näst största parti.
Partiledarna spelar ofta en större roll i högerextrema partier. Vad hade nederländska PVV varit utan Geert Wilders eller franska Nationell samling utan Marine Le Pen. Eller för den skull Sverigedemokraterna utan Jimmie Åkesson. Karismatiska ledare med förmåga att kommunicera direkt med väljarna spelar en stor roll för högerextrema partiers framgångar vid sidan av de traditionella partiernas oförmåga lösa viktiga problem.
Anpassar sig
Ett typexempel är brittiske Nigel Farage som ledde det EU-kritiska partiet Ukip och i praktiken är den som tvingade fram en folkomröstning om brexit. När brexitanhängarna vunnit folkomröstningen avgick Farage och partiet försvann mer eller mindre.
Farage är ett typexempel på en annan väldigt tydlig trend i Europeisk politik. Högerextrema partier har under lång tid utövat stor påverkan på de etablerade partierna som anpassat sin politik för att förhindra väljarflykt till extremistpartierna.
Även i länder som Frankrike och Tyskland där varken Nationell Samling eller Alternativ för Tyskland nått regeringsställning eller fungerat som stödparti har de drivit de etablerade partierna längre högerut i frågor som invandring och brottsbekämpning.
Samtidigt har extrempartierna anpassat sig bland annat genom minskat EU-motstånd och en tuffare ton mot Ryssland. De försöker bli mer rumsrena genom att rensa ut företrädare som är alltför frispråkiga med kontroversiella åsikter.
De högerextrema behöver inte ens komma till regeringsmakten för att påverka.
Men om de väl hamnar där är det inte mycket som talar för en kommande kollaps.