Vi måste skilja på sak och person i debatten om koranbränderna
Under metoo förstod jag innebörden av uttrycket att man ibland måste ”skilja på sak och person”.
Människor jag inte kände närmare eller kanske ogillade föll offer för en revolution som hade de bästa avsikter men som satte rättssäkerheten ur spel. Enda sättet att försvara saken, rättssamhället, var att skilja den från de personer som stod på
löpsedlarna.
Jag försöker förhålla mig till Koranbränderna på samma sätt.
Jag finner Salwan Momika djupt obehaglig och Paludan föraktar jag, men jag vill ändå försvara rätten att bränna böcker.
Sommarens kvalificerade debatt om islam och yttrandefriheten har nu reducerats till att handla om Momika som person. Han är Sverigedemokrat, påpekar Magdalena Andersson i Agenda. Alltså är principfrågan avklarad: vi måste ändra lagstiftningen.
Det finns nog mycket att gräva upp om Salwan Momika, men det verkar ändå belagt att han kommer från den kristna byn Hamdaniya i Irak, som 2014 intogs av IS.
Jag vet inte vem jag själv skulle bli om jag råkade ut för något liknande, mitt bostadskvarter på Södermalm har aldrig blivit ockuperat av IS, men jag utesluter inte att jag i en sådan situation skulle ha velat gå till attack mot islams alla symboler. För
att kunna göra det vore jag tvungen att fly hit.
Visst skulle det se snyggare ut för Sverige om alla religionskritiker var intellektuella och uteslutande ägnade sig åt satir och skönlitteratur, men yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. Ännu har ingen ens försökt förklara skillnaden mellan en
koranbränning och den danskiranska konstnären Firoozeh Bazrafkans strimling av samma bok, förmodligen för att det inte går.
Även Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson försöker slå sönder sakfrågan genom att nagla fast den vid Salwan Momikas person: han får betalt för varje koran han bränner, lagstiftningen gynnar bara techjättar som TikTok. Att blanda in pengar i en diskussion är alltid effektivt, men tror man att kapitalismen är den enda motorn i kulturkampen visar man liten förståelse för att människor kan ha helt olika livserfarenheter av religion.
Förra hösten besökte jag museet för modern konst i Warszawa, som just hade fått en ny intendent hämtad från högerpartiet Lag och rättvisa och därför borde bojkottas osv. Där såg jag en ojämn men tankeväckande utställning om förbjuden eller omöjlig
konst.
Lars Vilks hade målat av sina livvakter i olja. I en monter låg Rondellhunden.
Ett rum dominerades av ett videoverk där ett par kvinnoben dansar på Koranen. Jag stod där och tänkte, att den här suggestiva installationen kommer aldrig visas i Sverige, för det skulle varken islamisterna eller antirasisterna stå ut med. De skulle
enas i att konstnären hetsade mot folkgrupp.
I onsdags kom nyheten att kulturhuset i Borås har stoppat en utställning av konstnären Sadaf Ahmadi. På grund av koranbränderna vågar man inte visa verk som riktar sig mot kvinnoförtrycket i Iran. Kulturchefenen Ida Burén får skäll som ”böjer sig för islamisterna”, men jag gissar att även kravet på att förbjuda koranbränder har bidragit till beslutet. När demokraterna sviker yttrandefriheten, lägrar sig ensamheten över hela kultursektorn.
Charlie Hebdos framsida den här veckan pryds av ett upprop mot det danska lagförslaget, eftersom det ”legitimerar begreppet hädelse och öppnar dörren för alla former av censur”. Bland undertecknarna finns Politiken (Danmarks motsvarighet till
Dagens Nyheter) och NRK (norska public service). Med Karin Petterssons logik måste dessa nu sorteras in bland ”fascisterna”, där hon redan har placerat andra vilseledda som mig.
Hur ska då en muslim kunna skilja på sak och person om Koranen ligger och pyr utanför Stora moskén? Vi får helt enkelt försöka ta reda på varför den heliga skriften brinner. Är det ett yttrande mot muslimer, islam, islamister eller några särskilda
regimer? Den initiala osäkerheten måste en demokrati orka leva med.
Om man inte kan skilja på sak och person kan man till slut inte ha några principer.
Det är väl då man blir partiledare för Socialdemokraterna.