Otäckt att försvarare av yttrandefriheten sviker
Det är många som försöker förklara vad ”den muslimska världen” känner kring vår yttrandefrihet. Jag läser till exempel att OIS hyser större obehag för koranbränder än satir.
Med andra ord: om vi bara förbjuder koranbränderna, så är allt okej.
Säg det till Gérard Biard, chefredaktör för Charlie Hebdo. Han besökte nyligen Arendal, Norges motsvarighet till Almedalen, där han varnade Sverige för att böja sig.
Men det är inte bara islamister som utgör ett hot, menar Biard. Mediefolk, konstnärer och författare är så rädda att stöta sig med allsköns identitetssensitiva grupper, att självcensuren blivit yttrandefrihetens största fiende.
2019 publicerade New York Times en teckning där en blind Donald Trump med kippa rastade Netanyahu i form av en hund. Efter anklagelser om antisemitism beslutade NYT att helt upphöra med satir.
Som Aftonbladets kulturchef publicerade jag Rondellhunden fem gånger. Jag är inte säker på att jag skulle göra det i dag och jag skäms över att erkänna det. Men den hänger hemma hos mig, jag har fått den av Vilks. De gånger jag har fotografer hemma ser de alltid till att jycken inte kommer med i bild, vilket provocerar mig samtidigt som jag fattar varför.
SOM-institutet publicerade i våras en undersökning som visade att det framför allt är vänsterliberala väljare – de som mässar sig hesa om hur alla andra hotar demokratin – som anser att yttrandefriheten är överskattad.
I sommar har det varit borgerliga ledarskribenter som anser att ”vi måste vara beredda att offra något”.
Offra vad för vad då?
Så gammaldags ordet demokrati börjar låta. Man pratar bara om den som nåt slags problem. Det började med Brexit och sen dess har positivhalaren inte kunnat sluta veva fram sina litanior om det korkade folket.
I stället langar vi luftpastejer om goda värderingar. En sån är tydligen att vi ska tillskriva jordens alla muslimer okontrollerbar ilska, som vore de barn som ännu inte utvecklat sin talförmåga. För att behaga islamisterna och Nato-Erdogan har vi plötsligt diskvalificerat – offrat – vår erfarenhet att de flesta muslimer faktiskt är så som vi uppfattar oss själva: hyggliga, tålmodiga, fridfulla.
Det är otäckt när de som alltid har varit pålitliga försvarare av yttrandefriheten vacklar eller sviker. Namn efter namn har gått bort sig de senaste veckorna.
I den här frågan är jag mer rädd för kommentariatet än för regeringen. Och för den fria marknaden, där allt är till salu. Att Saudiarabien, som är mer upprörda över svenska koranpyromaner än över hur Kina behandlar uigurerna, köper fotbollslag och stjärnspelare är bara början. Snart har de köpt våra ”fria” medier.
Våra rädslor och därmed våra tankar och principer har de visst redan lagt beslag på.