Linderborg hamnar fel om koranbränningarna

I dagens privatiserade offentlighet blir lagen om hets mot folkgrupp ännu viktigare än tidigare

Koranbränning på Mynttorget med Salwan Momika och Salwan Najem i mitten på augusti

Är det hets mot folkgrupp att på en muslimsk högtid ställa sig framför en moské, linda in en koran i bacon, spotta på den, och bränna upp den?

Ja, självklart. På samma sätt som det är hets mot folkgrupp att klä sig i uniform med hakkors på och bära den i offentligheten, sätta upp skyltar som utesluter ”zigenare” från en campingplats eller sprida flygblad där det hävdas att ”homosexlobbyn” vill tillåta pedofili. De senare alla fall där folk har dömts utifrån nuvarande lagstiftning.

Föreställ dig att Rasmus Paludan hade iscensatt en turné där han på en judisk högtid ställde sig framför en synagoga och pissade på eller brände toran. Den som menar att det Salwan Momika gjort inte borde falla under lagen om hets mot folkgrupp måste vara beredd att försvara även detta.

 

Den svenska yttrandefriheten har ett starkt skydd i svensk grundlag. Rätten att tala är en grundbult i demokratin och central i vår rättsuppfattning. Den enskilde ska vara fri att uttrycka sin mening utan risk för censur eller repressalier från staten. När lagarna tillkom var hotet mot yttrandefriheten i första hand just staten, med sitt vålds- och lagstiftningsmonopol.

Yttrandefriheten är dock aldrig absolut, även om det ibland låter så i den svenska debatten. Den begränsas alltid, exempelvis av lagar som förbjuder förtal, uppvigling eller att avslöja nationella säkerhetshemligheter. I alla länder finns även inskränkningar som syftar till att att skydda minoriteter från majoritetens övergrepp. I Sverige tillkom lagen om hets mot folkgrupp efter andra världskriget och nazisternas judeutrotning.

Lagar kommer alltid till i ett historiskt sammanhang, vilket är självklart för alla utom extrema, konservativa uttolkare. Dagens lag om hets mot folkgrupp har reviderats flera gånger. I dag är det uppenbart att den även borde omfatta en viss typ av yttranden som ibland inkluderar koranbränningar. Inte de som sker i en feministisk protest mot en regim, men de som syftar till att förnedra muslimer som folkgrupp, som de för sociala medier optimerade hatpredikningar som iscensatts av Paludan och Momika.

 

Jag tycker att den nya lagen i Danmark som i praktiken blir ett förbud mot hädelse är förfärlig, och även Finlands blasfemilag. Rätten att kritisera religion är självklar. Jag vill absolut inte heller ha något allmänt förbud mot att bränna böcker, som vissa har föreslagit, inte religiösa böcker heller. Detta trots att just bokbränningar måste förstås i en politisk tradition som ofta handlar om att skrämma och hota. Än värre är Ulf Kristerssons förslag om att ändra ordningslagen, eftersom den riskerar att leda till godtycklighet när det gäller begränsningar av både demonstrations- och yttrandefrihet. Det kan och får aldrig vara den enskildes ansvar att Sverige håller sig väl med andra stater eller regimer, det är en totalitär tankegång.

Kapitalets logik går arm i arm med hatmånglarnas

Men det har uppstått ett farligt glapp mellan debatten om yttrandefriheten och hur verkligheten fungerar i dag. Vår offentlighet är inget åsiktstorg, utan domineras av gigantiska tech-plattformar som kontrollerar vilken information som når oss och sedan tjänar enorma pengar på en viss typ av innehåll – det som driver engagemang och väcker känslor.

I ett land som Sverige kommer i dag inte hoten mot yttrandefriheten bara från staten. En stor del av det hat, hets och censur som dominerar offentligheten är privatiserat och i händerna på några få företag.

 

I måndags skrev Mattias Beijmo på denna sida att Salwan Momika har en ekonomisk drivkraft för sina koranbränningar via plattformen Tiktok. På tisdagen stängde Tiktok av pengaströmmen, då bestämde sig Momika för att ställa in kommande koranbränningar i turnén av ”personliga skäl”.

Själva infrastrukturen för yttranden förstärker i dag automatiskt budskapet från de som har ett intresse av att hetsa och sprida missaktning mot minoriteter. Kapitalets logik går arm i arm med hatmånglarnas. Om man inte förstår var makten finns i dag och hur detta fungerar, så hamnar man lätt fel.

Ett av de största hoten mot yttrandefriheten i dag är att människor helt enkelt hatas och hotas bort från samtalet; kvinnor, minoriteter, människor med invandrarbakgrund. Det upphör aldrig att förvåna mig att de som säger sig värna yttrandefriheten ofta väljer att helt enkelt blunda för detta. I dagens privatiserade offentlighet blir lagen om hets mot folkgrupp ännu viktigare än tidigare – eftersom den skyddar människors rätt att tala och delta. Debattörer som Åsa Linderborg hamnar därför fel när de säger att det är att ”svika yttrandefriheten” när man vill att lagen om hets mot folkgrupp fungerar som den ska.

 

I en bisarr piruett har nu både Linderborg och liberaler som Jesper Ahlin Marceta och DN:s ledarsida hamnat på samma position som sverigedemokrater och rena fascister, när de försvarar den specifika rätten att hetsa mot just muslimer, och tech-plattformarnas rätt att tjäna pengar på detta hat. Skillnaden är att dessa liberaler och vänsterdebattörer inte verkar förstå hur offentligheten fungerar numera, medan Sverigedemokraterna vet exakt, och utnyttjar dess svagheter maximalt till sin fördel.

Och ja, jag oroas av svenska politikers reaktiva hållning i dessa frågor

Låt mig vara övertydlig: det Momika och Paludan sysslar med är inte konst eller satir eller religionskritik. Det är välavlönat hets mot folkgrupp, händelsevis mot samma folkgrupp som Sverigedemokraterna hatar och demoniserar, vilket händelsevis är samma parti som dessa provokatörer har kopplingar till.

I veckan kom beskedet att åtal har väckts för hets mot folkgrupp i ett av alla dessa fall av koranbränningar. Som jag skrivit tidigare hoppas jag att domstolarna slår fast att koranbränningar i vissa fall – som när de sker utanför en moské och i kombination med visst språkbruk – klassas som hets mot folkgrupp. I så fall uppfattar jag frågan som löst inom ramen för dagens lagstiftning. I annat fall behöver lagen ändras så att den innefattar den typen av handlingar som vi nu har fått se allt för många exempel på. Men det är i så fall ändringar som inte får stressas fram, utan bör ske noggrant och eftertänksamt.

 

Och ja, jag oroas av svenska politikers reaktiva hållning i dessa frågor. När Paludan bara hetsade mot svenska muslimer, var det ingen som sade något. Det var först när svensk säkerhet och Nato-processen hotades som det blev väldigt bråttom. Det är en principlöshet som är skrämmande.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.